Nutid + snabb genomgång av året som har gått

Jaha, då sitter man här igen. Nu har det gått nästan ett år sedan jag skrev sist… inte klokt, inte skrivit här på ett år. Det är dock så det är, tiden går och har inte hunnit/orkat med att skriva. Idag är det fint väder, kallt (-9 nu vid kl 9) och klart ute. Solen skiner och fåglarna har de sista två veckorna börjat att kvittra igen. Våren är definitivt på ingång, även om det de senaste dagarna har varit jäkligt kallt med minusgrader och isande vindar från Ryssland.

Så… nu är klockan drygt halv tio och här sitter jag hemma och bloggar. Hur kommer det sig? Jo, har varit utan arbete sedan förra fredagen (1 mars). Hur känns det då? Tja… så där. Saknar inte direkt mycket att jobba på mitt förra jobb i alla fall. Det jag saknar är väl att kunna samåka med C. samt att ha henne så pass nära till hands så klart. Har känts tryggt genom det dryga året då jag jobbade på ANPPC (f.d. EC). Sen är det ju naturligtvis en trygghet att ha ett jobb, även om man inte trivs så bra. Nu är det i alla fall över och nya tider väntar, som alltid. Just nu är jag lite förkyld, har ont i halsen och är lite snuvig. Inte någon jättefara, men ändå inte lämpligt att vara ute och springa i kylan som nu råder. Väldigt dumt, har inte alls kommit igång med löpningen som jag hade tänkt sedan jag blev arbetslös för drygt en vecka sedan. Vi hade T. inne i stan fr.o.m. 1 mars t.o.m. förra onsdagen då jag åkte hem till PB med honom igen. C. blev sjuk under förra helgen och var hemma några dagar från jobbet, så det passade bra att ha den lille råttan inne i stan lite mer än tänkt. Då passade det inte så bra att vara ute och springa. Sedan var jag i PB onsdag, torsdag och fredag… nu måste jag komma igång med löpningen den här veckan, i alla fall två pass måste det bli. Ett 7,2 km och ett dubbelt så långt, så man kommer igång. Om knappt två veckor är det seedningsloppet inför Varvet och då måste jag en bit under en timma för att komma i samma startgrupp som Z.

Så, vad har hänt under det senaste året (2012)? Jo, en hel del… året gick väldigt fort, fram till hösten i alla fall. De första månaderna gick mest ut på att lära sig jobbet, rutiner osv osv. Så är det ju med alla jobb. Blev snabbt en vana att samåka tillsammans med C. – skönt t.ex. att slippa skrapa rutorna själv 🙂 Vi skaffade oss varsitt årskort (IFK) också, det var ju detta året IFK återigen skulle vinna. Jobbet liksom flöt på, våren kom och gick. Kommer ihåg att vi bytte däck sista april, det var den första riktiga varma dagen på året. Annars var det en kylig vår, det var först i slutet av maj som det blev lite värme. Då blev det i och för sig drygt 25 grader varmt. Trivdes väl hyfsat på jobbet ändå, vad jag minns, det liksom bara flöt på som sagt. Det var skönt att kunna släppa jobbet när man åkte därifrån i alla fall. Hade ett projekt som jag höll på med också, som ibland tog tid på helgerna. Det gav lite extra lediga timmar att ta ut. Jobbade en lördag på pingsthelgen också, men det var mest för att tjäna ihop lite semester. Semestern närmade sig, första semestern någonsin (!) där jag tänkte vara ledig i fyra veckor. Där emellan gick M. och dog. Hans kropp, som innan varit så till synes stark, orkade inte med. 9/7 fick vi åka in och avliva honom, PP och jag. Kändes så sorgligt… men ändå skönt, var hemskt att se honom lida. Nåväl… när vi gick från jobbet den sista dagen innan semestern så kändes livet härligt, hade bokat en resa till Gotland via en natt i Kalmar. Gotlandsresan blev lika bra som vi hade tänkt oss, passade in vädret perfekt och hade sol varje dag. Körde runt hela Gotland och hade mest vår lilla stuga som bas där vi åt frukost, kvällsmat och sov. Var himla skönt dock att komma till fast mark igen (gillar ju inte att åka båt) efter veckan på Gotland var slut 🙂 Resten av semestern tillbringades en del ute i PB och en del inne i stan. Blev inte mycket bad den här sommaren, var mest på Gotland (där pinsamt nog premiärdoppet skedde). Var ingen kanonsommar direkt, snarare tvärtom. Inte alls mycket sol och värme, bara ett fåtal dagar. Hösten började närma sig igen, men allt kändes ok. Vi var utvilade efter semestern. Men vilken höst och vinter det skulle bli…

Det är egentligen det här jag vill skriva om, hur jag mår och hur jag har mått. Hur C. har mått… det har varit den värsta hösten och vintern som jag har varit med om. Allting flöt på bra, förutom att jag som vanligt var besatt med att vara ute och greja i PB. Vi, mina bröder och jag, hade tidigare under året börjat med att göra i ordning på baksidan av huset, ta bort gräset osv. Detta för att anlägga en grusträdgård. Kände dock att jag under senare delen av året började få mindre och mindre ork att greja så mycket i PB. Detta beror nog främst på att jag hade en ganska fysiskt ansträngande jobb, var helt enkelt tröttare. Sedan så blir man ju inte yngre heller… september gick snabbt förbi, var iväg två trevliga dagar med jobbet. Saknade dock C. direkt, inte ofta man sover över någonstans (förutom i PB några gånger om året) utan henne. Oktober kom och gick fort den månaden med, till en början i alla fall. Såg på Sveriges första halvlek borta mot Tyskland i VM-kvalet (inför VM i Brasilien 2014) och grämde mig att jag stängde av i halvlek (Sverige vände 0-3 i halvlek, plus 0-4 strax efter, till 4-4).
Den 17 oktober körde jag iväg tillsammans med två kollegor i en poolbil till en utbildning i S. Den skulle handla om statisk elektricitet och dess faror. Allting gick bra, det var en måttligt intressant utbildning, tills slutet… då skedde det som skulle komma att… tja, ändra livet för mig. I ett ögonblick av ouppmärksamhet, det var efter kl 16 och jag var trött, så höll jag inte för öronen när en smäll ekade genom rummet. Läraren sade åt oss att hålla för öronen, han skulle smälla av en liten kanon. Jag trodde dock inte han skulle vara så snabb – och framför allt säga till – så jag stoppade ner mobilen i jackfickan. Helt plötsligt small det bara till, en jättesmäll. Fick omedelbart lock på vänster öra, men blev mest chockad. Tappade nära på glasögonen. Körde sedan till jobbet igen och hämtade väl mig ganska bra. Det locket jag hade för örat var inte så farligt, tänkte väl att det skulle släppa. Dagarna gick och det kändes bättre och bättre, brusade lite i vänster öra bara. Såg på en IFK-match, oklart mot vilka, och hade hörselproppar på. Locket var i princip borta. Så på måndag morgon vaknade jag med ett pip i – höger öra (!). Det var inledningen på en fruktansvärt jobbig period i mitt liv, som jag inte har kommit ur ännu.

Första tiden var jag inte så orolig, hoppades på att det skulle gå över fort. Var hemma på tisdagen och gick till VC. De såg inget i örat, hade vaxproppar i båda öronen. Fick spolat öronen lite grann och då försvann pipet tillfälligt. Körde med revaxör och fick bort det mesta och på fredagen var jag på VC igen och spolade ut det sista. Efter det försvann pipet och jag hörde mycket bättre än tidigare. Inte för att jag hade hört så dåligt, men nu fick jag helt plötsligt in ”mer” ljud än tidigare. Hoppades under veckan att det var vaxpropparna som orsakade pipet. Men… framåt fredag kväll kom det tillbaka. Det var nu det hela började, jag sjönk sakta in i något som jag inte kände igen. Fick ångest av pipet, gick och tänkte på det hela tiden. Hade svårt att koncentrera mig på jobbet. På måndagen, en vecka efter pipet började, så var jag på en tramsig utbildning. Kunde inte fokusera på den, tänkte bara på pipet och ältade det som hade hänt. Höll på att bryta ihop… var helt svimfärdig. Inte ens C. kunde lugna mig… ringde till VC igen och fick rådet att komma in på tisdag morgon. Efter dess har jag haft åtskilliga kontakter med både Sjukvårdsrådgivningen och med VC. Som det är nu så kommer jag knappt ihåg hur jag mådde då, vilket nog är bra. Det känns bara som att det här har pågått så länge. Det värsta var att jag började tänka så mycket ångesttankar. ”Vad är det jag vill?”, ”Har jag det bra?”. Efter några veckor så började pipet att minska lite, trodde nästan att det var över. Hoppades så innerligt på det. Kunde jag bli som vanligt igen liksom? Hörde knappt pipet… men sedan kom det tillbaka igen, antingen blev det värre eller så blev jag sämre. Vande mig dock vid pipet efter hand. I mitten av november övergick ångensten till att handla om C. och mig. Tankarna som snurrat i huvudet angående pipet handlade nu nästan enbart om vår relation. Var det bra? Älskar jag henne? Har vi en framtid tillsammans? Det var nu som jag mådde som sämst. Fattar än idag inte hur jag kunde må så dåligt som jag gjorde då och säkert ett par månader framöver. Kunde inte äta ordentligt, hade ingen matlust… tappade i vikt och hade svårt att koncentrera mig. Ångesten tog över mitt liv. Mådde dåligt i flera dagar, men så kunde jag helt plötsligt må lite bättre igen ett tag. När jag mådde bra så kunde jag inte fatta hur jag kunde må så dåligt som jag nyss hade gjort. När jag mår bra så är det självklart att jag älskar C. och vill vara med henne. När jag mår dåligt så kan jag inte komma ihåg hur det var när jag mådde bra. Så har det pendlat fram och tillbaka. Fast nu de sista veckorna, från fredagen veckan innan jag slutade på jobbet, så har det känts mycket bättre. Har förvisso känt mig nere och haft en del jobbiga tankar, men den svåra ångesten har inte kommit tillbaka. Kanske är det på väg att bli bra igen. Mår mycket bättre än förut i alla fall, men hur mycket bättre är svårt att säga.

För C. har det här varit minst lika jobbigt som för mig. Jag har varit sluten, bara pratat om mig själv, om pipet, hur jag mår osv osv. Bla bla bla… och när tankarna om vår relation kom så ledde det till olika problem. Känner mig oerhört tacksam att hon har stått ut med mig… blir nästan tårögd bara av att tänka på det. Hon är mitt allt och betyder så oerhört mycket för mig. Det är därför det tog så hårt de här tankarna som uppstod. Vill bara fortsätta att ha det så bra – och bättre – som vi har haft det de här senaste 7 åren.

Det här är tankar som ständigt har återkommit till mig: ”Jag önskar att jag mådde som förut” och ”Jag vill ha det så bra som förut med C.”. Har på sistone inte haft någon direkt ångest utan mest känt mig deppig och nere. Saknar att må som förut, tänker tillbaka på allt som C. och jag har gjort genom åren. Hur roligt vi har haft det, allt vi har upplevt tillsammans. Är sentimental… kommer ihåg minnen snarare med sorg än med glädje. Ibland vet jag inte hur jag mår, som i morse. Det är som att jag inte vågar tro på att jag mår bra. De senaste fyra-fem månaderna, ja sedan i slutet av oktober, har bara känts som en stor dimma. Kommer inte ihåg så mycket, vill inte komma ihåg heller. Har genom de här månaderna haft kontakt med en samtalsterapeut samt pratat med några olika läkare. De tror att jag är inne i någon sorts depression och vill att jag ska testa att ta antideppressiva medel. Inga ”lyckopiller” som det så populärt kallas, utan något som ska ”lyfta mig under armarna” så jag kan bli som förut igen. Bli normal. Själv vet jag inte, känner inte alls för att ta piller och de biverkningar som man kan drabbas av.

Nu har solen, som sagt, återigen börjat skina över vår del av vårt avlånga land. Kanske hjälper det till för att jag ska må bättre igen. Att skriva detta inlägget gör också sitt till. Kan inte skriva allt som jag har tänkt, skulle nog aldrig bli klar då. Känner just nu att jag mår skapligt (förutom att jag har ont i halsen) i alla fall. Pipet är fortfarande kvar i örat, låter just nu som ett svagt vinande ljud. Men det ska allt gå bra ändå… kanske försvinner det med tiden, kanske inte. Känner mig just nu lite hoppfull igen. Tappade intresset för mycket förut när jag var som sämst, bl.a. att ta kort. Det har jag fått aptit för nu igen, vilket är lovande. Har också slutat fundera på C. och mig. Det är, som alla jag har haft kontakt med sagt, inte relationen det är fel på utan problemet är att jag inte har mått bra. Den senaste läkaren jag träffade, en företagsläkare, var väldigt bra. Hon verkade förstå precis vad som var mitt problem. Hon var helt säker på att jag skulle må bättre med lite medicin och fick mig att bli övertygad om det med. Det är ju inte vettigt att må så som jag har gjort ”bara” pga. min relation, det bottnar i något annat. Den som lever får se…

Nej, nu har jag varit inne hela förmiddagen och inte gjort så mycket alls. Dags att sätta lite fart… kommer i alla fall, som jag tänker just nu, att skriva lite mer här på bloggen. Ska ta mig en promenad i det fina vädret nu innan det är tid att göra i ordning lite med. Har dessutom lovat C. att middagen ska vara klar när hon kommer hem 🙂

 

Det här inlägget postades i skurt@ns värld. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *