Här kommer en sann historia om hur ett riktigt hektiskt dygn (plus ett antal timmar) med mycket känslor och tankar utspelade sig.
Tisdag, 140318: Vaknade, trött som vanligt, av att alarmet ringde prick 06:15. Precis som sig bör så låg jag kvar drygt tio minuter innan jag orkade gå upp. Gäller att hålla på rutiner. Kändes inte som att det var något speciellt med denna dag, jag skulle ha ett par möten på (praktik)jobbet men i övrigt var det lugnt. Hade inte förväntat mig att det skulle hända något överdrivet dramatiskt denna dag. Eftersom det hade gått över tiden så kändes det lite som att ”jaha, det kommer väl igång till helgen eller i nästa vecka då då”. Hur som haver… det har känts bättre och bättre där på praktiken, i praktiken så är jag nästan ”en i gänget”. Känns nästan lite trist att det bara är ett par-tre veckor kvar efter jag kommer tillbaka igen. Nåväl… väckte C. precis innan jag gick hemifrån strax efter kl 7:30. Japp, är rätt småseg på morgonen. Gick också och pillade med lite allt möjligt innan jag stack, hade inte bråttom. Vattnade blommorna, plockade lite disk osv. Lite småmulet och grått ute, ett väldigt lätt regn föll när jag trampade iväg mot VCT. Var, efter att cyklingen flutit på bra, framme en bit innan kl 8. Lite lagom svettigt, är dock bara ca 6,40 km dit trots allt. Dagen flöt på som dagar brukar göra numera (så himla skönt att må bra igen alltså…). Fokuserat och faktiskt ganska mycket mindfullness. Vädret var grått och regnsjukt mest hela dagen, men vad gjorde väl det. Gick med på ett besök i en av fabrikerna (som jag dock redan hade sett det mesta av), men gick för övrigt mest fram och tillbaka till de inplanderade mötena i den 950 meter långa korridoren (har mätt upp den med min gps-klocka). Stördes således inte särdeles mycket av det stillsamma regnet. Inte ens när jag stack hem, lite väl sent (> 15:35), berörde det mig att små, små droppar föll mot min coola löpar-/cyklingsoutfit.
Ett nytt stycke är aldrig fel ur läsbarhetssynpunkt, gärna mitt i en beskrivning av något. Således: cyklingen hemåt gick i ilfart, hade planerat att hjälpa C. att bära upp tvätten (hon tvättade mellan 13-16). Hann dock inte fram, kom hem precis vid fyra och hörde när hon åkte upp med hissen. Nåja… hon redde sig. Middagen var redan klar, så det var bara att värma på lite grann. Precis när vi hade satt oss till bords så hände det, klockan var då ca 16:30. Vattnet gick… och det var inte lite vatten heller. Lite smått chockerad (man blir ändå det när det väl händer) så fick jag till slut ringt till koordinatorn. Kommer faktiskt inte ihåg så mycket av de följande minuterna, det var en del torkande och även lite packande, medan C. pratade med koordinatorn. Fick rådet att äta upp i lugn och ro och sedan ta oss till sjukhuset. För C:s skull så var det inte så lätt att ta det lugnt, inte för mig heller för den delen. Jag åt lite till i alla fall och packade ihop det sista (väskan var till 90 % packad sedan tidigare). Åkte till slut in till MS och klockan var då runt 19 när vi kom dit. Vi blev anvisade ett undersökningsrum där vi efter ett kort tag fick träffa en gammal barnmorska som gick lite lustigt och torrhostade från och till. Kändes inte så där upphetsande direkt, men men. C. hade i samband med vattenavgången börjat få tydliga värkar och var klart påverkad av både detta och av stundens allvar. Vi kände oss båda två ”lurade” och lite tagna på sängen – det skulle ju inte sätta igång ikväll! Hur som helst, det som hände var att den gamla barnmorskan inte tyckte att det var något vidare farligt. Inga förlossningsvärkar, bara att åka hem igen. Fick med oss två par värktabletter (fyndigt, jag vet) och rådet att söka upp en klinik på ÖS på onsdag morgon för vidare undersökning. Verkade inte alls som att bmsk trodde att det skulle hända något snart, även om hon garderade sig med att vi skulle ringa koordinatorn om det hände något under natten. Snacka om att det gjorde det… efter att ha varit där inne på sjukhuset i kanske 40 minuter (svårt att uppskatta), så åkte vi hem igen. Då började det värka (kul igen!) på allvar. C. höll ut i två timmar, med bland annat lite ryggmassage (det var där smärtan satte sig) från min sida. Sedan ringde vi koordinatorn, fick en OK-stämpel, och åkte snabbt tillbaka till MS igen. Då hade den gamla skatan hostat av sitt pass, vilket var för väl… var uppenbarligen någon mening med att stanna hemma en stund… istället var det en blond kvinna (kändes något äldre än oss i alla fall, 39 år enligt Ratsit såg jag nu) med zlaviskt ursprung som tog emot. Det visade sig vara den barnmorska som skulle vara med oss under resterande delen av natten och början på morgonen.
Nu fick vi komma in på ett mottagningsrum där vi lyssnade på hjärtslagen i ungefär en halvtimme. Både de och värkintensiteten såg bra ut. Trots att jag råkade klicka bort kurvorna på datorn (oops!) så gick mätningen som den skulle. Allting tydde på att förlossningen var igång. En första undersökning gjordes därefter ganska snabbt och det konstaterades ”8 centimeter”. Vi flyttade in till ett förlossningsrum, eller vad det nu kallas. Jag installerade oss där (all packning vi hade med oss osv) medan C. la sig på en säng. Värkarna var nu kraftiga och smärtsamma, smärtan strålade ut i ryggen. Barnmorskan förklarade att det inte är där det gör ont egentligen, utan i själva livmodertappen (tror jag). Fast kroppen har aldrig varit med om detta tidigare och vet inte vart smärtan kommer ifrån. Därför sänder den ut smärtsignaler från ett slumpmässigt valt område, i C:s fall ländryggen. Konstigt nog så kände jag mig inte trött alls, utan alert och vaken. Precis som många vi har läst och hört om sagt, så flög bara timmarna iväg. Tiden gick utan att man tog in det, trots att en klocka envetet tickade på alldeles ovanför förlossningsbädden. C. började ganska snabbt att sniffa lustgas, vilket inte hjälpte alls mycket i början. Hon blev mest dåsig och lite ”väck” (mer än vanligt dvs). Jag (och tiden, som verkade till min fördel) fick avvärjt en ryggbedövning. Ju mer tiden gick desto bättre koll fick hon dock på hur och när hon skulle andas. Lustgasen hjälpte henne att fokusera på själva andningen och verkade inte i sig smärtlindrande, utan snarare distraherande. Det enda jag som partner kunde göra var att stå och hålla hennes hand, massera henne på ryggen och badda hennes ansikte med en fuktig handduk (inte fuktat papper). Emellanåt såg det ut som C. blev väldigt dåsig, nästan helt borta, av lustgasen. Fast på det stora hela så fungerade det riktigt bra. Trots att vi inte riktigt gillade barnmorskan, hon hade en lite konstig stil och attityd ibland, så var hon åtminstone väldigt bra. Hon ledde oss i princip genom hela förlossningen, även om hon var frånvarande då och då. Det sistnämnda var dock inte konstigt, då det verkade som att hon skötte flera förlossningar på samma gång. Pilla lite här, pilla lite där, ungefär. Ett tag innan själva förlossningsarbetet kom igång så beordrade barnmorskan (T. som hon hette) C. att ställa sig upp och röra lite på sig. Så istället för att ligga ner och se drogad ut så stod C. upp – och såg drogad ut. Så stod hon ett tag och stampade innan det ”riktiga” arbetet tog vid, då hon fick lägga sig igen. Tiden försvann som sagt i ett töcken, vet inte vad klockan var när själva partus började. Kanske runt 01:30? Eller var det 02:30? Någonstans där emellan i alla fall. Nu var barnmorskan, så klart, ständigt närvarande. Hon hade redan i förväg börjat förbereda utrustning (skålar med vatten, skärverktyg och allehanda andra saker). Det tog inte så lång tid, C. fick ganska snabbt kläm på när och hur hon skulle pressa ut ungen mot dagens (nattens) ljus. På slutet körde hon på utan lustgas (eller någon annan bedövning heller för den delen). Det var lättare att få till krystningarna då nämligen. På slutet så tog vårdpersonalen hjälp av en ”norsk knut”, dvs. en trasa med två knutar på. En för undersköterskan (som var med) och en för C. att hålla i. Detta hjälpte till i själva utdrivningsarbetet. Barnmorskan, och de övriga i styrkan, var alla mäkta imponerade över hur fort det gick och hur smärttålig C. var. ”Gjord för att föda barn” och ”andra hade varit uppe i taket av smärtan” var kommentarer som fälldes under det nattliga arbetet. Sakta, sakta, centimeter för centimeter, så kom bebben ut. Jag ville inte gärna titta för noga, så jag höll mig till att stå uppe vid huvudändan av sängen. Hörde hur barnmorskan manade på C. att ta i lite till, lite till, och försökte själv uppmuntra henne genom att säga att ”det är snart klart”. Fick oftast ett ”säkert…” till svar. Till slut, kl 03:01, så hände det som vi alla väntat länge på – kaplufs lät det, typ. Kändes helt overkligt att se det som kom ut. Det såg nämligen ut som en geléklump, helt orörlig och alldeles lealös. Det dröjde dock inte länge förrän de första skriken kom igång.
Kotten, som vi kallat klumpen i magen, var en pojke! Dessutom har han tio fingrar och tio tår, precis i sin ordning. Kollade snabbt efter just det och blev lugnad. Han verkade vara helt normal! Många olika känslor som for runt i huvudet just där… det kändes surrealistiskt, minst sagt. Klipp, klipp, klipp så var navelsträngen avklippt (av mig). Kändes inte alls äckligt någonting, inte ens när moderkakan klafsade ut efter bara någon minut. C. fick per omgående, så fort navelsträngen klippts av (eller kanske innan, jo antagligen innan) bebben på magen. Kändes både så himla skönt, och väldigt konstigt att det var över. Eller över och över, det har ju egentligen bara börjat. Efter att ha blivit ihopsydd (var inte alls mycket skador) så fick vi till slut lite tid själva, C., jag och bebben. Var väldigt konstigt att hålla den lille i början, men det kändes ganska snart mer och mer naturligt. Nu, när jag skriver detta, så känns det inte konstigt alls att lyfta bebben med handen bakom nacken (helt lealös nacke), men det gjorde det i början. Så farligt mycket flängde och slängde hans huvud inte i alla fall… Efter att ha tömt blåsan, det gick till slut, så packade vi ihop oss och blev förda ner till BB-avdelningen. Till sist, runt kl 07:30, efter att ha installerat oss i ett rum med två sängar och en jacuzzi som var ur funktion, så kunde vi äntligen sova lite alla tre ihop. Åtminstone i en knappt timma…
Grattis till MiniSanojen!! 🙂