Nu ska jag skriva en riktigt grinig inledning. Känner mig rätt grinig, eller kanske än mer uppgiven… vill man inte läsa om detta så kan man hoppa ner till stycket nedanför kommande stycke… men eftersom det ändå antagligen kommer vara jag själv som läser detta så är det lika bra att fortsätta.
Här är man då i slutet av november, lönen har redan kommit in, och jag är inte PS det minsta… men ändock helt slutkörd fysiskt och psykiskt. Jo, det är E. som är den största anledningen till det. Nu förstår jag varför människor som har barn genom åren har sagt att ”ni förstår inte om ni inte har barn”. Så är det verkligen… det går inte att förstå hur jobbig vår lille skitunge kan vara. När utomstående folk träffar honom så verkar han ju vara så go och glad, men den här morgonen & förmiddagen alltså… fy, vet inte vad man ska ta sig till efter ett tag. Bara gnäll, gnäll, gråt, skrik, gnäll, gråt och tandagnisslan. Plus en del råsopar och premiär för idag – skallning över pannan & näsan. C. och jag kan inte göra någonting känns det som emellanåt. Jaså, skulle du hälla upp vattnet… jaha, var de mackorna som jag gjorde i ordning till mig dina… jaså, får inte jag komma in i det här rummet, utan bara C.… osv osv. Man blir bara utpumpad… svårt att behålla humöret då.
