Idag är det fem år sedan PM gick hädan, bockade ner tofflorna, drog ner skylten, vandrade vidare till de sälla jaktmarkerna, drog sin sista suck och allt vad man nu kan kalla döden för med andra ord. Fem långa år har gått, och livet har gått vidare precis som om ingenting hade hänt. Livet i stort alltså, inte för oss närmast sörjande så klart. Livet har aldrig blivit sig riktigt likt igen, och framför allt inte som det var före 2010 då diagnosen fastställdes. Det har känts konstigt, det har känts overkligt, men det har ändå rullat på… livet är för de levande. E#1 förlorade sin farmor i tidig ålder, och E#2 har aldrig ens träffat henne. Det är jag ledsen för ibland, även om jag är glad att PM åtminstone fick nästan ett år tillsammans med E#1. Jag skäms nästan lite för att erkänna att jag inte tänker på henne varje dag, som man kanske borde. Ibland går det till och med långa stunder emellan. Men det är sådan jag är, måste försöka leva i nuet och oroa mig för det som ligger framför mig istället. Har blivit bättre på att ignorera att jag har dåligt minne för vissa saker, och istället fokusera på att ta tag i sådant som man kan göra något åt. Det som har hänt har hänt, och kan inte (åtminstone inte just nu) ändras på. Ska i alla fall iväg sedan i e.m. och minnas tillsammans med övriga i familjen.
Eftersom det har gått så lång tid, i bruklig ordning, sedan jag skrev senast så får jag väl summera ihop lite. Det händer ju hela tiden en massa grejer i det som kallas livet, vare sig man vill det eller inte.
Ett nytt år
… som redan har börjat bli gammalt. Precis som C…För att fira det senare så åkte vi till Oslo en sväng, med buss. Det var så där kul, med en grinig EA. (fast det blev bättre sen) och hemresan – den är minsann ett kapitel i sig nästan. Hotellet var i alla fall hyggligt (SSS för standarden), medan hotellfrukosten var riktigt bra (SSSS). Croissanter i överflöd, både naturella och mer söta, möjlighet till att göra våfflor (vilket EA gillade), stort utbud. Ja, det var en av topp-5 för hotellfrukostar. Oslo-vistelsen i stort var väl annars så där, helt ok ändå, men inget speciellt.
Själva födelsedagen, tillika första resdagen, slutade väl inte direkt i muntra toner. EA skötte sig inte direkt väl… Vädret var gråmulet, några plusgrader och blåsigt. Inte så mycket regn direkt, men ändå en regnig känsla.
På lördagen tittade vi på slottet, och bråkade med en trött EA. Stämningen var på topp, så vi bestämde oss för att åka till Norsk Teknisk Museum och tillbringade sedan större delen av lördagen där. Det fanns mycket kul att titta på, framför allt för barn, men också många ställen som EiS kunde springa iväg. Tappade i alla fall bara bort honom en gång, och hittade honom snabbt. Han är visst inte så lite lik mig när jag var liten… Efter en lång bussresa ner mot Sentrum avslutade vi dagen med ett mål på en norsk Max-restaurang. Lyxigt…
På söndagen så avslutades hotellvistelsen med en rejäl frukost (inkl. en paus för att byta en stinkande blöja…). Sedan var det bara att packa ihop sig, checka ut och börja dra sig neråt Sentralen. Hittade lite souvenirer som framför allt EA gladde sig åt, och jag fick tag på en fin (och dyr) mössa i merinoull. EiS blev rädd för isbjörnar och troll…
Bussresan hemåt Götet då? Ja, den var inte att leka med. Det hade börjat blåsa upp redan i Oslo, och när vi åkte i den vindfångande dubbeldäckaren så svajade det betänkligt. Som pricken över i:et fick bussen punktering också, så vi blev stående i nära två timmar i väntan på ett nytt däck. Superkul. Som tur var sov EA under hela den tiden. Bussen stod i vägrenen, lite svagt lutat åt diket, och svajade medan de bytte däck. Till slut var vi på väg igen, och vinden hade tilltagit under vår lilla paus. Som ett svajande ökenskepp tog vi oss söderut, och stundtals fick bussföraren (en mycket sympatisk kulturberikare) bromsa in kraftigt för att få kontroll över bussen i blåsten. Som tur var höll de Svinesundsbron öppen, men Uddevallabron var så klart stängd. Var faktiskt ganska orolig ända tills vi hade passerat den sista av de stora broarna, Ödsmålsbron. EA blev åksjuk och kräktes ner både sig själv och mig, och vi fick hålla ut i kräkslukten tills vi kom till Centralen. Tåget hem gick i 200 m, sedan meddelade de att vi fick backa tillbaka igen pga. ett nedblåst träd… allt gick lysande denna kväll, för vi kom till slut med en buss som gick vid 21-tiden. Som tur var kunde MBK hämta och köra oss hem… blev rejält omskakade av denna resan och 4 timmar försenade. Som plåster på såren fick vi voucher för nya resor på samma bussbolag. Tjoho…
Ett pissigt jobbår
Året 2019 går inte till historien som det mest roliga jobbåret i mitt liv direkt. Klart bättre än de värsta jobbåren (läs: PF 2008-2009, PDCG 2011 & AN 2012), men i jämförelse med de uppdrag jag fick så framstår AZ som rena himmelriket. Först S.R. som egentligen var rena skämtet. Sedan AiH, som förutom 5 mil enkel väg också bjöd på … ingenting. Var som slöseri med tid och pengar, även om jag så klart tjänade pengar på att vara där. Men utveckling? Inget. Och som för att kröna år 2019 med kronan på verket så fick jag i december ett nytt uppdrag på DC. Visst, ett jobb är ett jobb… men jag kände direkt när jag kom dit att det inte var något för mig. Är trött på jobb som jag inte vill ha, skulle istället vilja ha något som jag kan trivas och utvecklas på. Som typ AZ, fast utan konsultbiten. Hur svårt kan det vara? Jäkligt svårt verkar det som… det har fått mig att fundera i följande banor: är det verkligen så här jag vill ha det? Att hoppa mellan mer eller mindre värdelösa jobb, utan att kunna styra över det själv? Nä, det är det inte. Men istället för att bara gnälla – vad ska jag göra åt det? Funderar på att läsa till lärare, och ska söka en utbildning till hösten. Men passar jag som det? Vet inte… min erfarenhet, både jobb- och skolmässigt, kommer nog att kunna vara användbar. Men jag vet inte… får fundera, och framför allt se om jag blir antagen. Gillar att vara ingenjör, men skulle vilja kunna bestämma lite mer själv över min jobbframtid än vad jag gör idag.
Gipsad för första gången
I onsdags hände något som förändrade spelreglerna för den närmaste tiden. Gick ur bilen ca 06:30 på mitt nuvarande konsultuppdrag (DC…) och hann ta ca 5-6 steg innan jag halkade och landade på min vänsterhand. Snabbt upp, ingen såg mig (det var ju rätt tidigt) och in. Bytte om, det kändes så där i kroppen alltså, och började jobba ändå. Hade svårt att utföra det jag skulle göra, gjorde rejält ont i framför allt handleden. Strålade liksom ner i senorna i handen. Anmälde att jag ramlade till DC-chefen (plus KC), gick ut och dokumenterade isen på parkeringen och jobbade så att jag fick igång en körning i alla fall. Sedan fick jag order om att uppsöka en vårdcentral, sa att jag klarade köra själv, och stack iväg. För att inte komma tillbaka igen… först en vårdcentral i L.E., där det inte fanns några tider för en olistad typ som jag. Sedan söderut till L. där jag fick träffat en rehab-tjej. Hon kunde inte säga så mycket mer än att hon trodde att inget var brutet i handen, och för det beskedet så fick jag betala hundra riksdaler. Ringde också till min vårdcentral, VCK, men fick ingen telefontid förrän kl. 15:30… åkte sedan hem och vilade lite innan det var dags att hämta E. x 2 (hämtade redan vid kl 14). När VC ringde så fick jag en läkartid följande dag (igår alltså). Sov inte så jättebra natten till igår, vaknade och hade ont rätt ofta. Igår tog jag mig ner till VC i alla fall, en skön promenad i solen (!). Den unge kulturberikande läkaren trodde inte att det var någon fara, en lätt stukning av handen. Jag kunde nog börja jobba ganska snart igen, men när han konsulterade sin äldre (>dubbelt så gammal) kollega så kände denne nästan med en gång över båtbenet. Eller kände, klämde… där gjorde det ont ja, mycket mer än på de andra ställena. Möjligen båtbensfraktur, så remiss till K.S. och iväg dit efter ett kortare lunchstopp. Där blev jag kvar i närmare 4 timmar… först röntgen, sedan i väntan på att träffa en läkare. De kunde inte utesluta en fraktur, så de tog det säkra före det osäkra och gipsade. Ibland kan man tydligen inte se den här typen av fraktur förrän efter först en vecka, så här är jag nu med gipsad handled – från halva underarmen ner till tummen. Första gipset, något att fira… som tur var kunde M. hämta E. x 2 och så fick de en mysig stund hemma i det andra stället i Stället.
Nej, nu orkar jag banne mig inte skriva mer. Det gör rätt ont i handleden ännu och tar väldigt lång tid. Ska ta och röja upp lite i den här svinstian i Stället och sen hämta E:na. Fortsättning följer… när som helst.
