Glasgow, dag ett – Day of flight

Idag var det då dags för det som tidigare endast känts ganska overkligt, nämligen dags att åka till Glasgow. Eftersom jag redan har skrivit ett inlägg idag så behöver jag ju inte skriva om det som jag skrev om tidigare. Klockan är nu 22.45 (lokal tid, dvs 23.45 hemma i Sverige) och vi har ingen tillgång till Internet. Hur har jag då skrivit detta? Tja, det går ju att manipulera tiden här på bloggen… tur att jag skrev noggranna blogganteckningar på en pappersbit som jag hade med mig hemifrån. Det är inte ofta man gör det nuförtiden, skriver på papper… det känns så… 90-tal! 🙂

Nu till resan! Allt gick som smort på väg till den pyttelilla flygplatsen. Jag mötte upp C.BP runt halv två och vi intog varsitt Whopper-mål. Just då gick tankarna att det kanske var den sista måltiden… Efter det tog vi en fin liten flygbuss ut till flygplatsen. Väldigt smidigt egentligen… där väntade, efter första incheckningen, lite väntan, planet gick inte på drygt en timma. Det passade dock oss bra, hann förbereda oss mentalt och fysiskt. När de ropade upp att den sista incheckningen började stod vi redan i startgroparna och var bland de första in i avgångshallen. Tur det skulle det visa sig, för det var bra mycket folk som hade tänkt att tränga ihop sig i den cylindriska plåtburken (också kallat plan). Om man betalade några hundralappar extra så fick man stå i en särskild kö; där stod de som alldeles extra ville vara först på planet. Eftersom vi var ute i god tid så fick vi dock bra platser oavsett, kunde vraka och välja. Valet föll dock på en rad vid högra vingen. Skulle denna, och medföljande motor, bestämma sig för att avlägsna sig under flygresan så skulle vi vara de första att se detta. Sådana tankar slår en häpnadsväckande lätt när man inte är van vid flygturer.

All oro inför flygresan visade sig dock, som tur var, vara helt ogrundad. Det gick hur bra som helst, knappt några luftgropar alls och ingen direkt turbulens. Detta gjorde dock inte att jag slappnade av nämnvärt, var rätt spänd genom hela resan. Personalen var i alla fall väldigt trevlig och speciellt en sak som stewarden (som faktiskt såg straight ut) fastnade i minnet. Han sa typ, fritt översatt, att ”Detta är ett rökfritt plan. Den som trotsar rökförbudet måste omedelbart lämna flygplanet, vilket inte är lätt på 10 000 meters höjd…”. Det som skiljde sig lite från en reguljär flight (Ryanair är ju ändå ett lågbudgetflyg) var att man hade mycket reklam för diverse saker, som t.ex. tax free-varor. Allting som gick att köpa var väldigt dyrt… drygt 50 spänn för en liten Carlsberg-burk. Personalen sålde också skraplotter som man kunde vinna ”luxury cars” på. Lite mer entreprenörskap över det hela.  Det störde dock inte direkt alls, jag hade inga svårigheter att stänga ute allt än mina egna tankar… Något som däremot störde var att någon (o)smart person kände för att testa sin nyinköpta parfym mitt under resan… den luktade inte gott, vilket nog hela planet snart fick erfara. C. var mer avslappnad än jag, i alla fall till det yttre. Jag kände mig fruktansvärt varm flygresan igenom.

Utsikt
Utsikt från ett flygplansfönster

Landningen, precis som hela resan i stort, gick även den bra. När planet hade motorbromsat ner farten lite så spelade man upp en trudelutt, ”ta-da-da-da” typ, och en käck röst med tydlig skotsk accent sa ”Yet another Ryanair flight has arrived on schedule”. Det kändes gött… solen gick under slutfasen av flygningen sakta ner och när vi klev av planet var det ett grått skymningsljus ute. Det förtog dock inte känslan att det var sååå himla gött att ha fast mark under fötterna igen. Jag kände mig väldigt lättad… det var som att en enorm spänning, som byggts upp under dagen och inte minst under flygningen, lämnade kroppen. Knepigt att man blivit så ”flygrädd” på äldre dagar, tidigare har jag aldrig haft några problem med att flyga. Inne i terminalbyggnaden slussades vi långsamt framåt i en snitslad bana mot passkontrollen. Tog rätt lång tid, men vem bryr sig – vi var ju på land igen! Såg direkt en snygg skotska, som dock snart skulle visa sig vara en svenska med en skotsk kille (iklädd traditionell skotsk dräkt). Framme vid passkontrollanten visade det sig att personalen kunde lite svenska. Verkar inte som att vi var de första svenskarna där… en grupp med fyra svenska killar framför oss blev extra noggrant kontrollerade. ”Why are you here, on vacation?” osv osv. Svenskarna såg lite ligist-aktiga ut, med kortsnaggat hår och lite ”ruffigt” utseende. Vi blev däremot, efter en snabb titt på passet, snabbt genomsläppta. De tittade väl på mig, som fortfarande var rätt blek efter flygningen, och tänkte ”no danger on the roof”…

Första kontakten med den skotska lokalbefolkningen gick lite trevande. Vi stannade till vid en ”pressbyrå”-liknande affär och köpte varsin flaska vatten (0,7 l)  och Snickers (duo), var ganska hungriga och törstiga. Det hela kostade bara 3,98 £ (ca 47 kr), men jag hörde knappt vad killen i kassan sa. Det lät väldigt… dialektalt. Han växlade dock snabbt över till ”riksengelska” och det hela gick till slut bra. Kände mig väldigt trött, spänningen började släppa, och det spelade väl också in. Eftersom vi innan flygningen kollat på en instruktionsvideo hur man skulle ta sig till tåget gick det lätt att hitta. Vi hade tyvärr missat ett tåg med 10 minuter och fick vänta drygt en kvart på nästa. No problem… var en hel massa svenskar som skulle mot Glasgow, bland annat de som satt framför oss på planet. Vädret var ganska varmt, ca 4-5 grader och lite blåsigt. Snart var vi, på ett tåg som var halvtomt, på väg i ca 90 km/h mot vår slutdestination. Väldigt fräscha tåg, välskötta… biljetten till Glasgow kostade, tack vare ett uppvisat boarding card, bara 3,20 £ (38 kr) per person. Helt okej… under tågresan så såg vi inget direkt av det skotska landskapet, det var helt mörkt ute. Man skymtade bara några enstaka byggnader då och då. Men vad gjorde det, vi hade ju gott om tid på oss att titta på andra saker. Resan var behaglig och tog endast ca 40-45 minuter. Det kändes inte direkt som att vi närmade oss en storstad, det var först alldeles på slutet som man såg en skymt av själva Glasgow. Tåget anlände rakt ”underifrån” (från söder) med floden Clyde tydligt synbar till höger om oss.

Centralstationen, som är väldigt stor, var (och är säkert ännu) en riktigt fin byggnad. Den är uppbyggd som ett litet torg som kantas av små affärsbyggnader. Det finns några mer spår än vår Centralstation hemma… En av utgångarna ledde oss ut på Hope Street. Det kändes hoppingivande… väl där ute tvekade vi lite på vilken väg vi skulle gå. Vart var vi? Vi visste endast ungefär var hotellet låg. Efter att vi tittat på en turistkarta (fanns sådana här och var) och jämfört den med vår egna lilla utskrivna karta, så gick vi åt vänster i en korsning och uppför St Vincent Street. Det visade sig vara en bra val, för efter en 10-15 minuters promenad så kom vi till Elmbank Street, gatan där hotellet ligger. Arkitekturen var väldigt annorlunda jämför med hemma, den är i klassisk Viktoriansk stil (har jag läst mig till). I början av St Vincent Street fanns det lite hus som liknade bostadshus men ju längre uppåt gatan vi kom desto mer övergick det i kontor. Det fanns folk som vid sjutiden (lokal tid) fortfarande satt och jobbade! Duktiga skottar… hotellet, Glasgow City Hotel, såg inte så mycket ut från utsidan men var riktigt fint inuti. Man kom in i en varmt upplyst hall med en reception rakt fram. Kl 19.30 stegade vi fram mot portiern som hade kvällsskiftet. Efter att ha fyllt i ett papper så fick vi ett litet kort (en nyckel) och blev tillsagda att vi har rum ”zero zero six, down the stairs”. Att frukostrummet fanns mitt emot receptionen fick vi veta innan vi traskade neråt trapporna. Ett par trappor och sex svängdörrar senare stod vi utanför vår dörr, med nummer 006. Rummet var överraskande stort med två höga fina sängar och en liten plasma-tv (som var fritt vridbar) mitt emot. Varsitt nattygsbord, ett litet bord och två fåtöljer summerar upp inredningen. Ett fint badrum med badkar fanns att tillgå. På det stora hela en riktig positiv överraskning, helt klart det bästa hotellrummet som C. och jag har bott i (tillsammans). Något som var lite kasst var dock att man hade separata varm- och kallvattenkranar till handfatet. Men men… jag slog snabbt på tv:n, så klart, och blev då lite besviken… endast fem-sex kanaler och ganska dålig bild! Kasst, kändes det då…

Efter att vi hade packat upp lite, sträckt ut oss på sängen (mjuk och fin), ätit (C. åt sin Snickers – jag hade redan ätit min i väntan på tåget) och tagit en dusch så var det dags att gå ut och äta. Jag var otroligt hungrig… hade kollat lite i den informationen om Glasgow som fanns i rummet och hittat en lämplig kinarestaurang, Shanghai Shuffle, som låg  i närheten. Trodde vi… vi gick uppför Elmbank St till stadens paradgata, Sauchiehall St och gick i sakta mak längs denna. Gatan var nästan lika stor som Avenyn hemma, men mycket mer packad med affärer av alla sorter, massor med restauranger och nattklubbar. Det kändes som att det fanns någon verksamhet i minsta lilla krypin, vare sig det var en källar- eller vindsvåning. Allt sprudlade av affärsverksamhet… nu var dock inte rätta tillfället att gå och titta sig omkring, vi var görtrötta och hungriga. Vi hittade massor av restauranger, de låg överallt, men inte just den som vi letade efter… till slut var vi, i alla fall jag, nästan desperata efter mat och helt plötsligt så hittade vi en kinesrestaurang – China Blue. Bakom en ganska intetsägande liten blå (kolla gatunivå) skylt på gatuplan dolde sig en jättefin, stor restaurang två trappor upp. Verkade vara en ”riktig” kinarestaurang, den kändes mer autentisk än de som finns hemma. Personalen såg mer ”kinesisk” ut på något sätt… det var mest kineser som var där och åt, kanske var det som gav det intrycket. Eller så var det bara jag som höll på att dö av hunger… personalen var dock trevlig om än svår att förstå. Ta lite engelska med kinesisk brytning och krydda med lite skotska, så har du hur det lät som. Vi fick i alla fall beställt varsin ”coke” och C. tog sedan en tallrik nudlar med biff medan jag tog biff, ris och champinjoner. Himla gött med cöla… och maaat… var så himla trött, satt nästan och halvsov tills maten kom. Det smakade väldigt bra… hade nästan kunnat äta vad som helst. Kostade inte mycket heller, endast 23,20 £. Eftersom personalen var så trevlig så tänkte vi ge lite dricks och gav dem 25 £. De ignorerade dock vårt tafatta dricksförsök och gav oss tillbaka lite växel… oförskämda kineser…

På väg ”hem” till hotellet (vi kände oss snabbt hemmastadda där) så handlade vi lite på en Sainsbury’s-affär. Lite vatten, 1,5 liter, med smak av citron (och tyvärr aspartam)… det verkar mycket billigare att handla mat här i Skottland, en Snickers 2-pack kostar t.ex. bara 65 pence (8 spänn). Hemma kostar den väl typ 20 kronor… Trötta, men mätta och belåtna, gick vi till hotellet. Tog lite att dricka, men ville egentligen bara sova… jag kom i alla fall på att tv:n hade drygt 50 kanaler, man skulle bara växla till ”D-TV”-läget… aha, digital-tv… gött. Första intrycken av Glasgow är att det verkar vara en trevlig liten storstad som nog har mycket smått och gott att bjuda på. Till slut kröp vi under täcket, himla gött alltså, och somnade omedelbart…

Det här inlägget postades i skurt@ns värld. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Glasgow, dag ett – Day of flight

  1. BOTten skriver:

    Tur att ni hade tv på rummet eftersom ni saknar det hemma.

    köp köp köp billiga snickers

  2. BOTten skriver:

    Tur att dit resan gick bra…

  3. BOTten skriver:

    Vilken SPAM -BOt.

  4. BOTten skriver:

    mer kort…

  5. BOTten skriver:

    Köp en NAS.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *