skurt@ns blogg

Idag är det fem år sedan PM gick hädan, bockade ner tofflorna, drog ner skylten, vandrade vidare till de sälla jaktmarkerna, drog sin sista suck och allt vad man nu kan kalla döden för med andra ord. Fem långa år har gått, och livet har gått vidare precis som om ingenting hade hänt. Livet i stort alltså, inte för oss närmast sörjande så klart. Livet har aldrig blivit sig riktigt likt igen, och framför allt inte som det var före 2010 då diagnosen fastställdes. Det har känts konstigt, det har känts overkligt, men det har ändå rullat på… livet är för de levande. E#1 förlorade sin farmor i tidig ålder, och E#2 har aldrig ens träffat henne. Det är jag ledsen för ibland, även om jag är glad att PM åtminstone fick nästan ett år tillsammans med E#1. Jag skäms nästan lite för att erkänna att jag inte tänker på henne varje dag, som man kanske borde. Ibland går det till och med långa stunder emellan. Men det är sådan jag är, måste försöka leva i nuet och oroa mig för det som ligger framför mig istället. Har blivit bättre på att ignorera att jag har dåligt minne för vissa saker, och istället fokusera på att ta tag i sådant som man kan göra något åt. Det som har hänt har hänt, och kan inte (åtminstone inte just nu) ändras på. Ska i alla fall iväg sedan i e.m. och minnas tillsammans med övriga i familjen.

Eftersom det har gått så lång tid, i bruklig ordning, sedan jag skrev senast så får jag väl summera ihop lite. Det händer ju hela tiden en massa grejer i det som kallas livet, vare sig man vill det eller inte.

Ett nytt år
… som redan har börjat bli gammalt. Precis som C…För att fira det senare så åkte vi till Oslo en sväng, med buss. Det var så där kul, med en grinig EA. (fast det blev bättre sen) och hemresan – den är minsann ett kapitel i sig nästan. Hotellet var i alla fall hyggligt (SSS för standarden), medan hotellfrukosten var riktigt bra (SSSS). Croissanter i överflöd, både naturella och mer söta, möjlighet till att göra våfflor (vilket EA gillade), stort utbud. Ja, det var en av topp-5 för hotellfrukostar. Oslo-vistelsen i stort var väl annars så där, helt ok ändå, men inget speciellt.
Själva födelsedagen, tillika första resdagen, slutade väl inte direkt i muntra toner. EA skötte sig inte direkt väl… Vädret var gråmulet, några plusgrader och blåsigt. Inte så mycket regn direkt, men ändå en regnig känsla.
På lördagen tittade vi på slottet, och bråkade med en trött EA. Stämningen var på topp, så vi bestämde oss för att åka till Norsk Teknisk Museum och tillbringade sedan större delen av lördagen där. Det fanns mycket kul att titta på, framför allt för barn, men också många ställen som EiS kunde springa iväg. Tappade i alla fall bara bort honom en gång, och hittade honom snabbt. Han är visst inte så lite lik mig när jag var liten… Efter en lång bussresa ner mot Sentrum avslutade vi dagen med ett mål på en norsk Max-restaurang. Lyxigt…
På söndagen så avslutades hotellvistelsen med en rejäl frukost (inkl. en paus för att byta en stinkande blöja…). Sedan var det bara att packa ihop sig, checka ut och börja dra sig neråt Sentralen. Hittade lite souvenirer som framför allt EA gladde sig åt, och jag fick tag på en fin (och dyr) mössa i merinoull. EiS blev rädd för isbjörnar och troll…
Bussresan hemåt Götet då? Ja, den var inte att leka med. Det hade börjat blåsa upp redan i Oslo, och när vi åkte i den vindfångande dubbeldäckaren så svajade det betänkligt. Som pricken över i:et fick bussen punktering också, så vi blev stående i nära två timmar i väntan på ett nytt däck. Superkul. Som tur var sov EA under hela den tiden. Bussen stod i vägrenen, lite svagt lutat åt diket, och svajade medan de bytte däck. Till slut var vi på väg igen, och vinden hade tilltagit under vår lilla paus. Som ett svajande ökenskepp tog vi oss söderut, och stundtals fick bussföraren (en mycket sympatisk kulturberikare) bromsa in kraftigt för att få kontroll över bussen i blåsten. Som tur var höll de Svinesundsbron öppen, men Uddevallabron var så klart stängd. Var faktiskt ganska orolig ända tills vi hade passerat den sista av de stora broarna, Ödsmålsbron. EA blev åksjuk och kräktes ner både sig själv och mig, och vi fick hålla ut i kräkslukten tills vi kom till Centralen. Tåget hem gick i 200 m, sedan meddelade de att vi fick backa tillbaka igen pga. ett nedblåst träd… allt gick lysande denna kväll, för vi kom till slut med en buss som gick vid 21-tiden. Som tur var kunde MBK hämta och köra oss hem… blev rejält omskakade av denna resan och 4 timmar försenade. Som plåster på såren fick vi voucher för nya resor på samma bussbolag. Tjoho…

Ett pissigt jobbår
Året 2019 går inte till historien som det mest roliga jobbåret i mitt liv direkt. Klart bättre än de värsta jobbåren (läs: PF 2008-2009, PDCG 2011 & AN 2012), men i jämförelse med de uppdrag jag fick så framstår AZ som rena himmelriket. Först S.R. som egentligen var rena skämtet. Sedan AiH, som förutom 5 mil enkel väg också bjöd på … ingenting. Var som slöseri med tid och pengar, även om jag så klart tjänade pengar på att vara där. Men utveckling? Inget. Och som för att kröna år 2019 med kronan på verket så fick jag i december ett nytt uppdrag på DC. Visst, ett jobb är ett jobb… men jag kände direkt när jag kom dit att det inte var något för mig. Är trött på jobb som jag inte vill ha, skulle istället vilja ha något som jag kan trivas och utvecklas på. Som typ AZ, fast utan konsultbiten. Hur svårt kan det vara? Jäkligt svårt verkar det som… det har fått mig att fundera i följande banor: är det verkligen så här jag vill ha det? Att hoppa mellan mer eller mindre värdelösa jobb, utan att kunna styra över det själv? Nä, det är det inte. Men istället för att bara gnälla – vad ska jag göra åt det? Funderar på att läsa till lärare, och ska söka en utbildning till hösten. Men passar jag som det? Vet inte… min erfarenhet, både jobb- och skolmässigt, kommer nog att kunna vara användbar. Men jag vet inte… får fundera, och framför allt se om jag blir antagen. Gillar att vara ingenjör, men skulle vilja kunna bestämma lite mer själv över min jobbframtid än vad jag gör idag.

Gipsad för första gången
I onsdags hände något som förändrade spelreglerna för den närmaste tiden. Gick ur bilen ca 06:30 på mitt nuvarande konsultuppdrag (DC…) och hann ta ca 5-6 steg innan jag halkade och landade på min vänsterhand. Snabbt upp, ingen såg mig (det var ju rätt tidigt) och in. Bytte om, det kändes så där i kroppen alltså, och började jobba ändå. Hade svårt att utföra det jag skulle göra, gjorde rejält ont i framför allt handleden. Strålade liksom ner i senorna i handen. Anmälde att jag ramlade till DC-chefen (plus KC), gick ut och dokumenterade isen på parkeringen och jobbade så att jag fick igång en körning i alla fall. Sedan fick jag order om att uppsöka en vårdcentral, sa att jag klarade köra själv, och stack iväg. För att inte komma tillbaka igen… först en vårdcentral i L.E., där det inte fanns några tider för en olistad typ som jag. Sedan söderut till L. där jag fick träffat en rehab-tjej. Hon kunde inte säga så mycket mer än att hon trodde att inget var brutet i handen, och för det beskedet så fick jag betala hundra riksdaler. Ringde också till min vårdcentral, VCK, men fick ingen telefontid förrän kl. 15:30… åkte sedan hem och vilade lite innan det var dags att hämta E. x 2 (hämtade redan vid kl 14). När VC ringde så fick jag en läkartid följande dag (igår alltså). Sov inte så jättebra natten till igår, vaknade och hade ont rätt ofta. Igår tog jag mig ner till VC i alla fall, en skön promenad i solen (!). Den unge kulturberikande läkaren trodde inte att det var någon fara, en lätt stukning av handen. Jag kunde nog börja jobba ganska snart igen, men när han konsulterade sin äldre (>dubbelt så gammal) kollega så kände denne nästan med en gång över båtbenet. Eller kände, klämde… där gjorde det ont ja, mycket mer än på de andra ställena. Möjligen båtbensfraktur, så remiss till K.S. och iväg dit efter ett kortare lunchstopp. Där blev jag kvar i närmare 4 timmar… först röntgen, sedan i väntan på att träffa en läkare. De kunde inte utesluta en fraktur, så de tog det säkra före det osäkra och gipsade. Ibland kan man tydligen inte se den här typen av fraktur förrän efter först en vecka, så här är jag nu med gipsad handled – från halva underarmen ner till tummen. Första gipset, något att fira… som tur var kunde M. hämta E. x 2 och så fick de en mysig stund hemma i det andra stället i Stället.

Nej, nu orkar jag banne mig inte skriva mer. Det gör rätt ont i handleden ännu och tar väldigt lång tid. Ska ta och röja upp lite i den här svinstian i Stället och sen hämta E:na. Fortsättning följer… när som helst.

Då var det dags igen. För vad då? Jo, ett nytt blogginlägg men också för att välkomna hösten. En vår och en sommar har gått sedan senast jag skrev något här, och det har hänt ganska mycket faktiskt. Som bekant så är det ju så att ”tiden går och vi med den”. Jag skrev en minneslapp redan i våras om ett inlägg som jag ville skriva, men det har inte blivit av förrän nu. Det är lite signifikativt för mig, har svårt att ha någon kontinuitet i något speciellt länge. Jag har under årens lopp, som man kan se ruinerna av här på bloggen, försökt att göra mer eller mindre uthålliga projekt. T.ex. alla IFK:s matcher i Allsvenskan ett år, fotbolls-VM 2010 och vädret under en månad. Av olika anledningar så har det dock aldrig lyckats fullt ut. Jag är väl lite misslyckad med andra ord. Att bli bättre på att avsluta saker och ting är väl något som jag kontinuerligt borde jobba med, men det är roligare att ta sig an något annat efter ett tag. Just det är dock första punkten jag tänkte skriva om.

Bokhyllan och farstutrappan – projekten som blev klara
Det är faktiskt så att här har vi exempel på projekt som lyckades bli klara till slut, även om det tog relativt lång tid. Bokhyllan i EA:s rum tog några månader, men från en idé, projektering och byggnation blev det färdigt till slut. Idén var att använda det ganska oanvändbara utrymmet som hade blivit över bredvid en kabeltrumma. Där passade det till sist bra med en bokhylla, och nu när den är klar så är det som att den alltid har varit där. Samma sak var det med farstutrappan, det blev också klart… till slut. Och tur är väl det, den förra var rent ut sagt vedervärdig med rötna delar och så vidare. Nu är det i skrivande stund fortfarande lite målningsarbete kvar att göra, men det har varit få dagar de senaste veckorna som varit regnfria. Måste också, utan krusiduller, erkänna att utan hjälpen från mina bröder och PP så hade det varit jobbigt att få klart något av projekten. Det är helt enkelt svårare att få tid och ork att göra något utöver det vanliga när man har barn… dagens sanning. Punkt.

Jobb – en nödvändighet?
Frågan är vad man skulle gjort om man inte hade jobbat. Eller rättare sagt, inte hade behövt att jobba. Göra som ABK och jobbat som egen? Både anställd och egenföretagare har ju sina för- och nackdelar. Frågan har aktualiserats på senare tid av de två senaste uppdragen jag har tilldelats, vi kan kalla dom SR och LAiH. För tilldelats är rätt benämning, det är inget självvalt direkt. Antingen tar man jobbet, om det inte föreligger extrema svårigheter, eller så är man arbetsvägrande. Man är lite som en livegen, fast ändå inte jämförbart så klart. Men men, det första jobbet var ett riktigt skitjobb, bokstavligt talat, medan det andra ligger på en avlägset placerad mindre ort. Det andra jobbet är dock helt OK, även om jag för tillfället inte exakt vet vad jag ska göra. Är dessutom hemma sjuk när jag skriver detta (annars hade jag inte haft tid att skriva…). Sedan är det också den lilla detaljen att det är nära 6 mil att köra dit, vilket i bästa fall tar ca 45 minuter och i sämsta fall hur lång tid som helst. Händer det en olycka, eller att någon råkar nysa i närheten av tunneln, så blir det bom stopp på alla vägar i närheten. Nu är det verkligen upp till mig att ta mig ur det här konsulteriets förtryck och försöka hitta något vettigt att syssla med. Jag menar, jobb är ändå något man lägger så enormt mycket tid på. Då borde man banne mig se till att få göra något som man faktiskt tycker om. Åtminstone något som man har valt själv, utan diverse påtryckningsmedel…

Damfotbolls-VM – en svensk framgång
I somras, eller tidigare i sommar kanske, så spelades VM i fotboll för damer. Intresset var ganska svalt från min sida till en början, men i slutspelet så såg jag alla matcherna. I alla fall Sveriges matcher. Det är verkligen milsvid skillnad på tempo, teknik (i högre tempo) och kvalitet när man jämför med herrfotboll. Men, det är också lite som att jämföra äpplen med päron. Båda är goda frukter… Damerna har – pga. marknadsekonomin och en förlegad syn på killar jämfört med tjejer, skulle jag säga – inte haft i närheten av samma förutsättningar som herrarna. I och med Sveriges framgångar i VM så kom också frågan om ersättning från förbundet upp, och många profiler sa både det ena och det andra. Frågan kvarstår dock, ska damerna och herrarna tjäna lika mycket? Ser man det ur ett jämlikhetsperspektiv – ja, självklart! Ser man det ur ett marknadsmässigt perspektiv – aldrig i livet… det är dessa två ideologier, om man nu kan kalla det så, som står mot varandra. Tyvärr, framför allt för alla kvinnliga fotbollsutövare, så är de som bestämmer till syvende och sist män, och i praktiken alltid män som på något sätt har kopplingar till starka ekonomiska intressen. Ingen kan dock ta från damfotbollsspelarna att VM blev en succé, och det svenska bronset (i princip ingen trodde innan VM att Sverige skulle kunna nå så långt, man slog t.ex. ut giganten Tyskland) firades efteråt av 25 000 på Götaplatsen i Götlaborg.

Svårmodighet, svarta tankar och brist på livslust
Till att börja med: Nej! Det var inte bättre förr. Kom ihåg det, även om det är lätt att glömma. För vi har haft en riktigt tuff period under höst-vinter och tidig vår, tuffare än någonsin förut. Och då har det ändå varit tufft tidigare med minsann, framför allt när jag var PS. Mycket tufft nu, men det är inget att sticka under stol med. Dagarna har varit fyllda med bråk och skrik, och allting har känts ganska mörkt. Orken och själva livslusten tröt, samtidigt som vi kände oss rejält slitna. Det tär på en att ha det så i princip varje dag, livskraften liksom sipprar ur en. Men framåt våren, april-maj, så började det vända och vi fick uppleva i perioder hur man kan ha det i en ”normal” familj igen. Det är säkert flera faktorer som spelade in, men framför allt Lego blev till en räddning. EA fick flera Lego-produkter från sin födelsedag och framåt, och det gav honom ett nytt sorts lugn. I samband med det så färdigställde vi äntligen hans rum, till sist. Han kändes mer förnöjd på något sätt, och kunde sitta och pilla med sitt Lego längre perioder i sträck. Det var som sagt säkert flera faktorer som spelade in; han hittade en ny kompis på förskolan, dagarna blev ljusare, inte lika frekvent förkyld längre m.m. m.m. Nu har inledande perioden efter sommarledigheten varit lite jobbig med, men ändå inte i närheten av hur det varit i början av året.

EiS enorma utveckling
Den lille, EiS, har också utvecklats mycket, lite i skymundan av sin storebror. Från att bara ha kunnat, och knappt det, pussla pussel på en handfull bitar i våras gick han under sommaren framåt rejält i utvecklingen till att klara av pussel på 30 bitar. Vi tänkte innan dess att ”jaha, är det så här normala barn är”. Om man jämför med EA,så kunde han klara av mycket svårare pussel när han var yngre än EiS. Men så har vi efter dess också läst att syskon oftast inte skiljer så väldigt mycket i intelligens, som mest – generellt sett förstås – endast runt 15 IK-enheter. Så den lille kan nog fortfarande växa upp och bli en smart ass han med, precis som storebror… annars kan man definitivt säga att medan EA utmanar oss intellektuellt, så utmanar EiS oss fysiskt. Allvarligt talat, jäkla mycket spring det har varit ner för gatan den här sommaren. Mycket spring iväg från oss rent allmänt, gärna med blicken vänd bakåt – för det är ju roligt att se sin mor och far springa efter… Annars är han ganska lättsam av sig, så länge han håller sig still då förstås… Nu har han börjat på samma förskola som EA till slut, och det ska bli spännande om han kör slut på sina fröknar också. Skönt att ha dem samlade också, C. har fått slita hårt med hämtning och lämning under våren.

Gräsmattan – en gräslig syn…
Vår gräsmatta, den lilla vi har, har länge varit ett sorgebarn. Framför allt efter förra sommaren, den torra sommaren 2018 som vi minns, då den gulnade å det grövsta. Inte bara gulnade heller, utan dog och lämnade stora hål. Samma visa var det i den torrperiod som inledde årets sommar, det blev gult och hålrummen framträdde med all (icke önskvärd) tydlighet. Jag fick ett ryck och grävde bort ett parti död gräsmatta och sådde nytt, men det har gått så där med det. Dels gjorde jag det mitt i sommarn, dels har jag inte vattnat på det tillräckligt. Får se om det tar sig lite till hösten… gräsmattan i allmänhet ser lite finare ut nu än i början av sommaren, en del hål har vuxit igen. Men annars är jag sugen på att köpa färdiga rullar med gräsmatta, fast det får bli till våren i så fall. Först skulle vi behöva gräva upp ca 30 kg björkrötter som slingrar sig under gräsmattan. Märkte, och har egentligen vetat om det länge, detta när jag grävde upp den lilla plätten som jag sådde nytt gräs på. Jäkla mycket rötter… så planen är att gå fram som en furie och gräva, yxa och hacka bort alla rötter, markbereda med ny jord (höga upp gräsmattan några cm, och sedan rulla ut nya gräsmatterullar. Det kostar säkert en del, har inte kollat upp det exakt ännu… kanske är lika väl, det är antagligen gördyrt. Men det är en jäkla tråkig gräsmatta vi har också. Antingen ny gräsmatta, eller så plöjer vi upp hela gräsmattan och gör det till en blomsteräng istället… det är ju bara den där lilla detaljen med fästingar då förstås.

Rabatterna – en plats för grönska?
Grönt är det i alla fall i våra rabatter, och bara en del är ogräs. Är faktiskt ganska nöjd med hur det ser ut, ska bara göra lite smärre förändringar till nästa år. Jag ska göra det ja, det är bara jag som sköter om det. Men så är jag ju inte så lite som en trädgårdsmästare också. Lite mer blommor tidigt i april-maj, och lite mer blommor i juli-augusti-perioden ska det dock bli i alla fall. Ska göra en hel krokusrabatt med, det ska bli som ett skafferi för alla vårtrötta bin och humlor. Jordgubbar får man inte glömma bort att nämna, i år har det verkligen varit ett bra jordgubbsår. Har kunnat plocka flera liter i år. Men till nästa vår vill jag ha lite mer snyggt på sidan av huset, tänker mig att bygga ett par stora odlingslådor. Från början var jag inne på sten, men nu har jag bestämt mig för att trä blir lite lättare. Något robust trä då, dock inte tryckimpregnerat. Som vanligt har jag massa idéer, gäller bara att få utlopp – och inte minst tid – för dem bara…

Ett rum för filurer?
Idag (jag var hemma sjuk och C. jobbade hemifrån) fick vi gjort den sista av de två tunga uppgifterna som var planerade för veckan. Igår var det blodprov (bokat besök på BMU för att kunna ta blod från fingret) för EA, och idag var det dags att prata med psykolog ABK (inte den italiensk-svenske hobbypsykologen). Det gällde nämligen hur vi ska förfara med vår lille säregne och mycket troligen särbegåvade EA. Nu har jag fått tillgång till forum i en hemlig grupp på FB, vilket förhoppningsvis kan leda till att vi får fördjupade insikter i vad vi ska tänka på och göra fortsättningsvis. Under vintern och våren fram tills nu så har vi förkovrat oss i särbegåvad litteratur, tja framför allt C. då, och undan för undan kommit till insikt att det stämmer bra in på vår lille säris. Samtalet med psykisen bekräftade väl våra farhågor och väckte en del rädhågsenhet. Det är visst bråttom, och ska han verkligen skippa förskoleklass helt? Vi måste boka möten med ett par rektorer inför hösten… gäller väl bara att ta tag i det, ju fortare desto bättre.

Väder och vind
Ok, till sist måste jag ju ändå kommentera sommaren som har varit. Om man jämför med förra sommaren, då det knappt gick att vara utomhus med en liten knatte som EiS så har den här sommaren varit mycket bättre. Nu är det snarare byggnationen på framsidan som har fått hålla ungarna inne. Vädret har varit mer normalt jämfört med förra året, med blandat soliga och regniga dagar. Det var egentligen bara en vecka som det var väldigt varmt (runt 30 grader), annars har sommaren varit mer behaglig. Det har varit lite badande, men inte överdrivet mycket. Gick precis som vanligt jäkla fort, fem veckors semester (fast då jobbade C. en vecka mellan semestervecka 2 och 4) bara försvann i ett töcken. Skön semester var det, men jobbångesten var banne mig stor när jag började i mitten av augusti igen… framför allt när jag då började på ett uppdrag som jag inte själv hade fått välja… nåja, efter några dagar så hade ångesten dämpats och man var inne i jobblunken igen. Och så var det med den sommaren, på återseende nästa år…

Nu börjar vi närma oss mitten av vabruari, men än så länge så har det varit helt fritt från vabbande. Det kan förstås bero på att C. och jag jobbar halvtid just nu, men ändå. E1 & E2 har hållit sig någorlunda friska, lite småförkylda bara. Själv är man bara totalt utsliten, men det är väl som det ska. Har sovit väldigt dåligt (ca 5,5 timmars faktisk sömn i snitt) de senaste fyra-fem nätterna. E1 har vaknat och levt runt, medan E2 gillar att gå upp sådär runt kl. 6 (eller strax efter)… C. har varit förkyld den senaste veckan, så det har bara varit upp och hoppa. Inte helt optimalt att sova i en 90-säng heller, åtminstone inte med tanke på att den är för mjuk och dessutom är mer än till hälften upptagen. Allt som oftast så vaknar jag alldeles på kanten, inte så sällan med halva kudden svävandes fritt utanför kudden… det gör inte direkt underverk för min nacke, som är halvbra i vanliga fall. Men men, sånt är väl livet som småbarnsförälder antar jag. Det är väl bara att bita ihop (bokstavligt talat) och härda ut…

Har det i alla fall inte lika jobbigt som C. nu. Hon började kräkas igår kväll, hastigt och (o)lustigt. Det fortsatte under tidig natt, med ett par svimingar som grädde på moset. Har så smått börjat hämta sig nu under eftermiddagen, förutom huvudvärken då förstås. Slog sig lite illa och fick en klockren blåklocka dessutom… så idag har det bara varit sängen för C., som knappt har träffat Ex2 idag. Efter en ganska lugn förmiddag, de lekte jättefint med tågbanan (roligt att se), så urartade det lite under eftermiddagen. Skulle gå ner till CG och handla, men det tog typ en timme att bli klara… sen var det i alla fall lugnt. Tur för mitt blodtryck…

Lite till självömkan hinner vi med, det är typiskt att andra parten är sämre än en själv när man skulle behövt sova igen lite och känner sig allmänt risig och sliten. Hade varit väldigt skönt att sova vidare på morgonen. Något som det direkt påverkar när jag sover för lite är humöret, har väldigt svårt att ha tålamod när jag inte mår riktigt bra eller är skittrött. Inte så konstigt kanske, men lite segt.

Jaha, vädret då? Idag var det typ 8 plus och solsken, riktigt skönt. Sprang en bit med vagnen ner mot affären, och blev så varm att jag var tvungen att köra utan jacka lite grann. Varmt som en tidigare midsommar ungefär alltså, men tidigare så har det varit ganska kallt och snöigt (det var snö i drygt en vecka!). Då fick vi i alla fall varit ute lite och testat den fådda snowracern. E1, som var lite tveksam (som vanligt…) i början, tyckte till slut att det var jättekul. Vågade till och med åka ner för mindre backar innan all snö började smälta bort. Nu återstår det bara en liten fläck av den stora snöhög som jag skottade upp i två omgångar (grävde även ut en liten snögrotta, som dock inte blev vidare utgrävd). E2 har inte ro att sitta still så länge på vare sig pulka eller snowracer, men tyckte det var roligt i korta (med betoning på korta) stunder…

Har, som så ofta förr, länge närt en önskan om att skriva lite här på bloggen. Men det är liksom helt kört, finns ingen tid eller ork. Idag finns det lite tid, men inte mycket ork… allt för ofta så är det så att det varken finns tid eller ork till mer än det absolut nödvändigaste. Det gör att framstegen här hemma kan mätas i fot – myrfötter alltså. Efter drygt två år så är vi fortfarande inte helt klara med allting här hemma. Det är frustrerande, för det ligger som ett ok på axlarna, att äntligen bli klar med den s.k. renoveringen som vi började med i början av 2017. Nåja, det är många ok på axlarna egentligen. Fixa korten (sortera och lägga över till NAS:en), sortera papper (släng det mesta av skiten och gå över till e-faktura), fixa med pensionen och sparandet till E:na med mera, med mera, MED MERA!!!!!! Det är som Hornbach säger i reklamen; det finns alltid nåt att göra. Fast det som ska göras är så mycket mer än bara renovering. Men men, om man ska se det positivt så är det faktiskt bara en tapetsering kvar nu. Efter att vi har byggt klart den platsbyggda hyllan i E1:s rum dvs…

Lite framsteg i punktform:

• Ny värmepump (egentligen cirkulationspump) installerades för ett par veckor sedan. Jäkla fin värme vi fick in i huset då (till slut…). Har dock fortfarande inte fått fakturan, men har reserverat några tiotals tusen SEK…
• Har under hösten/vintern fått upp alla lister – förutom de i det sista rummet som ska tapetseras
• Fixat en ny soffa så att vardagsrummet känns lite mer som ett vardagsrum

I övrigt så vet jag inte om det har varit så mycket framsteg. Vi har haft så mycket bråk under hösten så att det knappt går att beskriva. Jo, det är E1 som har stått för 99% av det, inget att sticka under stol med. Det har varit ett energidränage utan dess like. Inte konstigt att vi inte får gjort så mycket egentligen, snarare tvärtom. Att vi får gjort något alls. Så det viktigaste framsteget kanske ändå är att vi har lyckats hålla oss vid liv (utan några hjärnblödningar). Hade kunnat skriva så mycket mer än det här som jag tagit upp ikväll, om t.ex. att vi misstänker att E1 är särbegåvad. Men ok, jag skriver lite om det som sista stycke. Det är ändå bra roligt, och imponerande.

E1 kan, förutom att läsa, även skriva alla bokstäver i alfabetet – både gemener och versaler. Han skriver ord själv, och sätter ihop meningar (utifrån sådant han har läst eller hört t.ex.) både på papper och med t.ex. plastbokstäver. Stavningen är inte riktigt på topp ännu, men hur mycket kan man egentligen kräva av en 4+? Han har också ett ganska rikt ordförråd, med en del svårare ord. Dessutom lär han sig väldigt snabbt, och tycks ibland nästan ha ett fotografiskt minne (tycker de även på förskolan). När han ritar så är det komplexa teckningar, ofta med olika ”system” som har olika funktioner. Inte direkt som när jag ritade som liten, med gubbar som sköt ihjäl varandra, eller bilar som krockade… Den sammantagna upplevelsen, inklusive alla konflikter som blossat upp, gör att vi misstänker en lite missförstådd särbegåvning (bättre ord på engelska, ”gifted”). Vi ska alla fall behandla honom som det, och försöka stimulera den intelligens vi har sett lite mer aktivt. Har läst lite böcker om ämnet, eller C. åtminstone (jag ämnar göra det), och väldigt mycket passar in på hur E1 agerar osv. Merparten av de särbegåvade barnen verkar utmärka sig spårklgt (i tal och skrift). E1 har alltid haft lite lättare att umgås med vuxna (vi trodde att det berodde på att han inte har umgåtts så mycket med jämnåriga, men vi kanske hade fel). Nu är det, verkar det som, ganska svårt att få en särbegåvning bekräftad – då de tester som finns inte riktigt passar de som ”tänker utanför boxen”. Ibland känns det som att E1 inte ens är inne i boxen… 🙂 Vi ska prata med förskolan om det på ett möte snart, och se om de kan utnyttja den extra resursen (till E1) till något meningsfullt (som att stimulera med lite svårare uppgifter). Får helt enkelt se hur det blir i framtiden.

Här sitter jag (på nedre plan), medan C. sitter uppe med E. #2 på öfvre plan.Vi är nyss hemkomna från PB och idag funkade den uppgjorda planen: EBK somnade i bilen på väg hem. Det är bra nattningar det… fick, enligt nedan, lite tid över och tänkte därför passa på att skriva lite allmänt om livet i allmänhet.

Nu ska jag raljera lite om IFK, hold on tight. Jo, jag hade tänkt att titta på IFK-Sirius ikväll, men Cmore är inte så himla bra på att göra så att man kan titta på matcher direkt i efterhand. Fick därför, om jag inte ville vänta en halvtimme till (vilket jag inte ville), hoppa in vid minut 57. Det var så långt bak man kunde börja på… Då hade IFK precis gjort 2-0, efter schabbel i bortaförsvaret (hörde jag). ”OK” tänkte jag, ”då kan jag väl kolla vilka som gjorde målen i alla fall och sedan hoppa fram till om det blev några mer mål i matchen”. När jag såg resultatet så försvann lusten att göra det… 2-3 igen! Mot Sirius. Igen! Man tappade 2-0 borta mot upplänningarna till 2-3 och gjorde nu om bedriften även på hemmaplan. Inte dåligt. Eller så är det just det… säsongen är ändå körd för IFK, men man behöver ju inte förlora mot bottenlag för det. Fast nu är IFK på allvar indragna i nedre halvans kamp, så de är själva just ett bottenlag. IFK:s ökenvandring fortsätter alltså., så här elva (!) år sedan senaste SM-guldet. Nåväl, idag blev Söder klar för comeback igen i alla fall, samtidigt som man värvade in en ny norrman (på lån dock) till mittfältet. Problemet har väl varit att det har varit för tunn trupp, framöver allt när den duglige norske amerikanen ”Mix” Diskerud försvann till den thailändska (!!!) ligan i juli. Sedan har det saknats någon som kan göra mål också, nån som är riktig bra. Omarsson har gjort 9 mål, vilket inte är dåligt alls. Men han har inte varit direkt jämn, varvat jättebra insatser med rent ut sagt usla prestationer. Det är svårt att förstå riktigt vad som händer i IFK, det känns fortfarande som en ganska turbulent tid, men det har varit väldigt mycket inlåningar. Korta lån, några månader, lån på lån på lån. Det är lite så fotbollens värld ser ut just nu, IFK är långt ifrån ensamma om att låna spelare. Det förhindrar dock kontinuitet och sänder inte så bra signaler till leden utanför truppen. Hellre tar man in en halvbra norrman på lån än låter en halvbra egen spelare få chansen. Nåväl, det är som det är. IFK ligger väl i och med ännu en förlust (nummer 10 i ordningen! Tio förluster!!!) kvar på elfte plats. Sirius närmar sig bakifrån, nu bara två poäng bakom.

Nä, nu orkar jag inte skriva mer om IFK. Inte idag i alla fall. Ute har mörkret fallit, dagarna blir påtagligt kortare nu så här i augusti. Något annat som har blivit påtagligt är att det är mycket svalare ute nu, runt 20 grader i stället för runt 30. Det kändes lite som höst nu i morse, en sval vind och massa gula löv som blåste omkring. De gula löven beror dock på att det har, och är, varit så torrt ute. För A. & M., som kom hem till Sverige igår kväll, är det en lättnad att slippa ifrån värmen ett slag. I Italia är det ca 30 grader – på natten… Närmare 40 på dagen. Puh, man hade smält bort. Fast det är väl som vanligt, man vänjer sig vid allt. M. stannar i Suecia i en vecka, medan ABK stannar i en månad. Blir roligt, framför allt att de får träffa E. x 2.

Annars är det väl rätt mycket som har hänt egentligen. E. #2 har börjat gå, medan den äldre äntligen börjar kunna säga ”k” och ”g” i ord. Fast inte helt ännu, men det är på gång i alla fall. VM har börjat och tagit slut, Frankrike vann för första gången sedan 1998. Hann inte se så mycket på matcherna, ca 75 % av varje (missade en handfull) ungefär. Såg inte så mycket på finalen, men fransmännen var mycket bättre än kroaterna och vann rättvist. Livet är ganska slitsamt, en hel del gnöt och gnäll hemma mellan samtliga parter. Ska bli skönt med lite avlastning nu ett tag framöver, samt att EBK ska börja på förskolan om knappt två veckor igen. Fast trots att sommaren har varit lång, och inte är slut på flera veckor än, så känns det som att det har gått snabbt. Det har framför allt varit så varmt så att man inte har kunnat göra så mycket som man hade velat. Hoppas det blir en solig höst, så att man kan vara ute en del med ungarna. Hemmavid så har arbetsrummet till slut, häromdagen, blivit så gott som färdigställt. Det är smådetaljer kvar, som fixa några skavanker i tapeten, måla lite till på nån list som blivit skavd med mera med mera med mera. Nu väntar det sista rummet innan det här övervåningsprojektet börjar avslutas. Till slut…

Den där titeln stämmer ju inte alls, sommar och regn. En sådan värmebölja, med snittemperaturer på runt 27-28 grader, som var från början av maj till föregående helg har aldrig skådats under maj i Sverige. Åtminstone inte då man annoterade temperaturer och loggade dessa. Fem veckor av bara värme och sol. Det var väl en dag som det kom en skvätt regn, kommer inte ihåg när, men det var banne mig inte mycket. Detta har gjort havet ganska varmt, si så där 22 grader ungefär, och första doppet kom ”redan” 3 juni (för mig och E.). Det har också gjort marken extremt torr, så torr att vattnet efter ett kraftigt regn (som igår eller förrgår) inte ens märks efter ett par timmar. Brunnar har sinat, skogsbränder har härjat, men nu verkar det som att saker och ting börjar ställa in sig på det ”normala” (vad nu normalt är när klimatförändringar börjar märkas mer och mer). Igår och i förrgår regnade det som sagt, idag är det ”bara” 22 grader och imorgon blir det 23 grader. Sedan kommer lite regn igen på torsdag och följs av växlande väder. Helt OK tycker jag, då kan man hitta på saker när man är så kallad ledig. Tidigare gick det liksom inte att göra något, det var för varmt för att göra något annat än bara vara hemma och ute i skuggan.

Nu är vädret avklarat, vad händer annars då? Andra veckan på f-ledigheten bjuder inte på några stora grejer direkt, mest hemma och städade i regnet igår (C. & V. kom på besök) och idag är E. på sista dagen på förskolan innan det är sommarlov. Imorgon blir det rehab (I don’t wanna go to rehab, I said no, no, no) och lekplats, på torsdag en sväng in till stan och kolla efter lite grejer vi behöver (plus lekplatsen nära gamla hemmet). Fredag blir det nog besök i PB, eller kanske en tur till stranden. Sedan rullar det på, antar jag… M. är ledig nästa vecka, så då ska vi försöka greja lite där i andra hemmet en del. Fixa ordning på baksidan t.ex… fast det måste även grejas här istället. Eller i Stället. En hel del smått att greja med… men men, sommaren är kort även fast det mesta kanske inte regnar bort.

E. #2 sover just nu, men vaknar väl inom kort. Kanske ska lämna det här inlägget som det är, ett litet kort ett. Fast nämna att fotbolls-VM börjar på fredag kan man ju. Hoppas att tv:n, som är på reparation, hinner komma tillbaka innan dess… hoppas att kunna se mycket på VM, men får se hur mycket det verkligen blir i praktiken. Voffa, Kvittra och Len kanske gör en storstilad comeback i och med att den smarta tv:n kommer tillbaka…

… och vi med den. Här kommer till slut ett summerande punktforms-inlägg. Har inte haft så mycket lust att skriva den senaste tiden (läs: nästan ett år), men plötsligt händer det. Idag är det bara några dagar kvar tills det är dags för fyraårsjubileum. Sitter här och är jättetrött, borde väl lägga mig egentligen. Men det är sällan man har tid att skriva ostört nuförtiden, gäller att passa på. Var uppe och städade fram till kl. 01 natten tills idag, det är lite mer att pyssla med när man bor i hus… Men strunt samma med kallskrivandet, dags för listan i punktform. skurt@ns blogg om…

• … sanitetsexperiment. Den senaste tiden har vi bedrivit ett sanitärt olägenhets-experiment. Frågan som skulle besvaras var: Hur smutsigt kan golvet i köket bli innan det räknas som ett stampat jordgolv? Svaret är att vi inte hann komma dit riktigt, även om det kändes som att det var nära… städningen igår kväll/i natt var välbehövlig. Det tar tid att städa bara, som jag insinuerade i texten ovan, framför allt om man gör det själv.
• … sjukstuga. Senaste två veckorna har det varit rena sjukstugan på Skålen. Förkylningar (jag och EBK x 2), influensa & lunginflammation (CBK). Hemma 8 dagar av 10. Har varit ganska… tärande… tid detta, för alla inblandade. Skönt om det snart blir lite mer vårlikt ute så man kan lämna hemmets trygga väggar bakom sig lite oftare.
• … en riktig vinter. I år, med start i januari (var det väl, i slutet?), så har det varit riktigt mycket snö och dessutom riktigt kallt. Det var länge sedan, typ isvintrarna 2009-2011, som det var så kallt så länge. Ännu, i mitten av mars, så är det runt -7 om nätterna. Till helgen ska det bli ännu kallare, runt -10. Vad då växthuseffekt är det inte alls lätt att tänka, för det är ju trots allt bara kyla som har förflyttat sig hit från kallare ställen. Det är kallare här, men varmare på andra normalt kalla ställen. Att det var kallare i södra Sverige än på Nordpolen någon gång under vintern säger väl det mesta. Det brukar vanligen vara runt -35 till -40 på Nordpolen, men just då var det var bara runt -10… istäcket var också det minsta som någonsin har uppmätts. Mindre is = mer yta att absorbera solljus = varmare vattentemperaturer = ännu mindre is osv. osv…
• … kallt inne. Det är inte bara ute som det är kallt, inne i husa har det änna varit kallt också. Vi har haft stora problem med värmetillförseln under vintern, framför allt till övervåningen. Det är först senaste dagarna som vi har kommit underfund med att det är ett ettrörssystem och inte tvårörssystem vi har att göra med. Varmt vatten, riktigt varmt (ca 70 grader) går in i huset, och vidare uppåt. Det kommer till första elementet, det går vidare till nästa som också blir rätt varmt. I sovrummet är det inte alls varmt längre och de sista två elementen är riktigt kalla. Har testat massa olika instrypningar, men det har ännu inte blivit någon succé. PP har försökt att få i ordning på det också, som den gamle VVS:aren han är, men inte lyckats heller riktigt. Får väl i värsta fall ringa hit sanitetsfirman som installerade skiten för si så där 17 år sedan…
• … två månader kvar snart! Sedan ska jag gå på en välförtjänt ledighet. Ja just det, ”ledighet”… får se hur lång tid det tar innan jag längtar tillbaka till jobbet igen. Ska i alla fall göra ett allvarligt försök att se så mycket som det bara går på VM i sommar…
• … cykelpendling. Lämna cykeln vid perrongen – eller ta med den på tåget? Ska köpa mig en vikbar cykel i helgen, tror det blir en Kringla ändå. I april och maj så ska jag cykla till tåget, ta tåget till stan, för att till sist cykla till jobbet. Så där en 30 minuters cykling x 2 per dag i alla fall. Det kan göra lite nytta för formen…
• … formen. Jag har aldrig vägt över 80 – det intalade jag mig i alla fall. Ända tills den nyinköpta vågen avslöjade sanningen. Över 84 kg! Inte klokt. Formen börjar närma sig klotrund…
• … löpningen. Eller kanske bristen på löpning. I år har det bara blivit någon enstaka runda. Det är dags att ändra på det. På måndag ska jag ta mig en 5 km sväng. Detsamma på onsdag för att avsluta veckans löppass med en 10 km-tur på fredag. Så ska jag upprepa nästnästa vecka med, för att sakta trappa upp. 5, 10, 10. 10, 10, 15. 10, 15, 15. 15, 15, 15. 10, 15, 20. Därefter är det strax dags för Varvet med stort v. Där jag ska, är planen i alla fall, komma under 2 h. Just nu känns det avlägset, men jag måste ge det en ärlig chans nu känner jag. Kommer ändå att starta i Guldgruppen, dvs. slippa många av de som har som mål att ”jag ska bara ta mig runt”. Cykling och en ökande andel löppass kommer nog att göra susen för formen…
• … sömn. Allvarligt talat så sover jag alldeles för lite. När man går upp så tidigt som jag gör, ca 5.11 – 5.17, så borde man sova tidigare om kvällarna. Åtminstone vara klar för sängen vid 22, senast. Inte komma i säng runt 22:30 – 23:00… har smärtsamt insett att 6-6.5 timmars sömn inte är tillräckligt för mig. Fast att göra något åt det är inte lika lätt som att komma på att det inte är bra…

Nu ska jag i alla fall stänga ner för den här gången. Tar lite tid att skriva så här, trots att det är ganska intetsägande innehåll. Fortsätter en annan gång (och det lär inte ta 9 månader till nästa tillfälle).

Nya tider är det nu, vilket kan ses som en självklarhet då alla tider från och med nu är nya. Dock är det den första nya tiden för det här hushållet att ha hand om två små krabater. Igår var det nämligen dags, #2 anlände med buller och bång. Hela 3915 g fördelade över 51 cm blev det (ungefär några hekto mer än E.). Tidsförloppet för själva exodus var ungefär detsamma som för E. , ca 4 timmar (fast den här gången var vi inne på plats tidigare). Allt gick i alla fall bra, man var precis som förra gången, inne i sin lilla bubbla. Tiden bara gick utan att man märkte det nästan. C. kämpade på minst lika bra som förra gången, och fick – precis som då – beröm för sitt gedigna arbete och höga smärttröskel. Men vi tar ett nytt stycke och skriver lite kort från början.

Bakgrunden är att BF-datumet hade blivit överskridit med drygt en vecka, det kändes som att det ’aldrig’ skulle hända något. Hade bestämt mig för att jobba hemifrån igår, så var uppe lite längre på kvällen innan än jag borde/skulle ha varit. Spelade bl.a. Age of Conquest IV med A. och M. Men på morgonen när jag vaknade, igår alltså, så var allting annorlunda; det var dags att åka. Efter det så gick allting rätt fort: fick pratat med A. (som kom och tog hand om E. hela dagen), packat i ordning det sista och flyttat på bilen. Sen när A. kom hit så var det bara att sticka. E. blev inte allt för ledsen ändå. 8:15 startades parkeringstiden (via sms, käckt) på ÖS och kort därefter fick vi komma in till avdelningen. Därefter så flöt tiden bara på, vi fick en väldigt käck och bra BMSK som tog hand om oss (och framför allt C.) på bästa sätt. 13:48 så kom då en ny liten människa ut. En som vi förhoppningsvis ska lära känna väl den närmaste tiden (och framöver).

Dock är inte allt bara bra, #2 har idag fått gulsot och är tvungen att stanna kvar extra tid med C. på ÖS… lite tråkigt, men hoppas att det blir bättre snart. Jag åkte hem själv igår, var lika bra att C. och #2 fick stanna kvar och vila ut, och avlöste A. (som hade skött det hela utmärkt). Idag känns det bara konstigt, vaknade tidigt med E. i morse och har varit halvsovande hela dagen. Känns inte så bra att veta att minstingen inte är riktigt frisk. Var inte så här det var tänkt att det skulle bli, men sånt är ju livet. Fick E. att somna för en timme sedan, så nu har man tid att mer fokusera tankarna lite grann. Har varit en hektisk morgon och förmiddag… hoppas att det ordnar till sig imorgon så att hela familjen kan återförenas.

Nej, nu går skurt@ns blogg över till punktform för korta uppdateringar…

… Vintern: Vilken vinter? Vintern 2016/2017 var väldigt mild och väldigt snöfattig. Bara några enstaka dagar som det låg snö häromkring, vilket var ganska trist med tanke på de små. Kallt var det sällan heller – kort sagt en riktigt tråkig vinter. Något positivt är dock att jag inte (alls!) var PS… framsteg!

… Våren: Vilken vår kan man säga fram till åtminstone första halvan av maj. Förutom någon enstaka varm dag så var det en riktigt kall vår (med minusgrader långt in i maj). Nu de sista veckorna så har det dock vänt ordentligt, och i klämdagsledigheten som var nu så var det riktigt, riktigt varmt. Det var rätt sköna dagar att vara ledig, även om det nästan var för varmt (det kan aldrig vara bra minsann…).

… GöteborgsVarvet: Det uteblev för min del. Vågade inte springa med tanke på BF-datumet (som var samma dag)…

… IFK årgång 2017: Den är ungefär som 2016, kanske plats 5 i år igen? Även om man, med en dåres förnuft, ändå hoppas på att det ska vända snart. 5 oavgjorda matcher på 11 omgångar (eller ja, 10 – IFK-AIK blev ju uppskjuten) är inget att skryta med. Framför allt är det inget som gör att man vinner SM-guld…

… Livet i allmänhet: Det rullar på, inte kul jämt, mycket jobb och mycket pendling har det blivit på sistone. Men det är vad det är, man får väl vara nöjd med vad man har emellanåt. Är i alla fall så oerhört skönt att ha flyttat från stan, och dessutom till något eget! Bara den känslan att slippa dela tvättstuga med en massa nötter, den är rätt skön… slippa göra i ordning efter andra.

Nej, det var allt. Jag återkommer inom kort. Tror jag.

… för en ny helg alltså. Har på sistone känts som att veckorna bara går mellan att vara måndag, fredag, måndag och fredag. Är inte ensam om att känna så, men vad ska man göra åt det? Livet går så fort, barnen växer upp och blir stora så snabbt osv. Idag är det fredag tidig kväll och C. & E. ligger redan och sover (och snarkar båda två). Det borde jag också göra egentligen, men jag kände för att göra lite annat först. Klockan är ändå ”bara” halv tio när jag börjar skriva detta, bara inom citationstecken för att det kommer vakna en liten korvgubbe imorgon bitti och vilja gå upp tidigt. Är rätt trött jag med faktiskt, man blir lätt det av att jobba heltid och ha småbarn. Stressa till jobbet, jobba, jobba, jobba, stressa hem för att hämta… sedan är det bara att köra racet, laga mat, göra i ordning för kvällen, natta och försöka att inte somna själv. Snacka om att leva i ett ekorrhjul… som bara snurrar snabbare och snabbare.

Men, är det så illa då? Nä, inte alls. Här bor vi nu i ett fint hus, vi har båda jobb som vi – mer eller mindre – trivs på, och en tillökning i familjen är nära förestående. Alla är dessutom, för tillfället, ganska friska. Nu är det mest C. som besväras av heshet och rejäl nästäppa (förklarar 25 % av snarkningarna, det andra beror på generna…). Labbprover är tagna och vi inväntar svar. Detsamma gäller för MBK som har haft ont i lederna i en vecka nu. Förhoppningsvis är det ”bara” en influensa som har satt sig på lederna…

Livet går på i 180 som sagt, jag har därför lagt om mina arbetstider för att hinna hem och hämta E. på förskolan. Jobbar numera (typ) 6-14:30, fast den senaste veckan har det snarare blivit 6:20-15:45… vilket i sin tur har lett till att jag fastnat i köerna på väg hemåt. Jättekul med köer alltså, verkligen… eller nåt. Idag åkte jag från jobbet 14:50 men fastnade inom några minuter ändå i köer… liksom, klockan var gott och väl innan 15 – jobbar inte folk? Blev sen för tredje gången den här veckan… får börja 5:30 snart och åka hem vid 14 varje dag…

I övrigt så rullar livet på… vi har väl inte riktigt träffat några nya bekantskaper i vår nya boendeort, men det kommer säkert framåt vårkanten. För nu är det ju faktiskt vår, idag var det ca 7 grader varmt och solen tittade fram betydligt mer än vad de förutspådde på morgonprogrammet på P4 i morse. Krokusarna har börjat titta fram i rabatterna utanför huset, ser riktigt fint ut tillsammans med snödropparna. Men allvarligt, trädgården behöver en fast hand som tar hand om det. Min alltså, eller mina rättare sagt. Kommer att rensa bort en hel del faktiskt, vill så klart sätta vår egen prägel på det. Huset är inte mycket att göra med annars, utvändigt. Invändigt håller jag (emellanåt) på att lägga nytt golv på övervåningen. Eller rättare sagt, ABK & MBK har hjälpt mig att lägga golvet i vårt blivande sovrum och nu håller jag på ute i hallen. Går segt, dels pga. ovana men också för att det är svårt att hinna/orka med. Låter som att jag skyller ifrån mig nu kanske, men det är som det är. Man blir inte yngre heller ju, hade kanske mer ork för några år sedan (läs: pre-E.)… å andra sidan så har jag inte varit PS sedan… tja, det är faktiskt över ett år sedan nu. Håller på att förtränga, om jag inte redan har gjort det till och med, hur det var… ”tur” att C. kommer ihåg det allt för väl.

Som vanligt så har jag en längre tid tänkt på massa grejer att skriva om, men när man väl sitter här så är det inte lika lätt att komma ihåg just vad man har tänkt på. Livet har varit inne i en minst sagt intensiv fas den senaste… treårsperioden… men framför allt sedan i höstas/vintras då vi först skrev kontrakt (och skuldsatte oss för evigt) och sedermera flyttade in i det nya huset efter en del om och men. Seriöst vad segt det gick de första veckorna, månaderna… kändes som att vi aldrig skulle få packat upp alla jäkla lådor. Inte blev det bättre av att vi var sjuka mer eller mindre konstant från i början av november till… tja, C. har inte blivit riktigt friskt någon gång sedan dess. Inte någon längre period i alla fall. Först var det vinterkräksjuka (för andra gången under 2016!). Därefter fick E. vattkoppor och förkylningarna (bl.a. hade han hög feber i ett par dagar) avlöste varandra. Vad var det mer? Kommer knappt ihåg… hade något influensaliknande härom veckan, fast det var över på drygt ett dygn. Annars så har faktiskt jag lyckats hålla mig relativt frisk den senaste tiden, och detsamma gäller faktiskt E. Det var några veckor sedan han var sjuk nu senast (tror jag, garderar jag med).

På tal om tid… jag låg -19 timmar i flexen i början/mitten av februari. Nu en dryg månad senare så är jag nere på -4:30. Inte så illa ändå väl? Har jobbat några 6-18-dagar (framför allt för ett par veckor sedan då A. & T. var nere och hälsade på), och det gör ganska snabbt effekt på flextiden. Dessvärre så krävs det inte så mycket för att flexen ska sticka iväg åt minushållet igen… räcker med att man måste gå tidigare någon dag eller två och vips, så försvinner fem timmar. Men nu ska jag faktiskt jobba in så att jag ligger lite på plussidan istället. En sak som gör detta krångligt är att jag brukar springa på lunchen, för det mesta så blir det minst 1:30 av arbetstiden som försvinner då. Nu har jag dessbättre skadat vaden (ev. muskelinflammation pga. överansträngning), så nu kan jag inte springa förrän tidigast på fredag. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla igång löpningen från november och framåt med tanke på alla sjukdomar. Synd, för jag var i rätt bra form då. Gick hyfsat i februari också, låg på 5:07-tempo över 11.5 km vilket kändes helt ok. Sen kom det någon dipp igen och nu har jag som sagt skadat mig istället. Känns inget farligt när man går vanligt, men så fort det blir lite högre belastning så tar det stopp. Tror faktiskt att jag ska klara under 2 h på Varvet ändå (förutsatt att jag kan springa det alls, ETOB är nämligen just 20 maj…).

På söndag fyller förresten E. tre år. Tänk att tre år har gått… det är lite paradoxalt, det känns både som att det är länge sedan han föddes och som att det har gått fort. På söndag kommer han att få ett fint paket med Brio tågbana. Eller Brio Switch Station som det heter, komplett med pendlarstation (utrustad med hiss!) och en fin röd bro. Gubbar ingår dessutom, så nog kommer han att bli nöjd. Dessutom får han en bok och ett extra paket Brio järnväg med raka bitar (med mera). Svårt att inte köpa för mycket till honom alltså… sedan får han säkert bilar av MBK och jag tror till och med att PP kommer att köpa någon bil. Snacka om lycklig dag för vår lille korv…

På söndag ska jag förresten testa på att göra en pannkakstårta. Då gäller det att få till jämna och fina pannkakor, tror jag ska ta ett lagom mått så att alla blir lika stora. Sedan ska vi varva vanilj- och chokladglass mellan pannkakslagren, och toppa med lite skivad banan. Kanske i form av en trea? Får väl försöka hitta ett ljus med en trea på också. Det är svårt att inte skriva om E. egentligen, han är allt bra duktig. Han kan nästan alla bokstäver i alfabetet (när han ser dem alltså) och räkna till över tio kan han också (så gott som till tjugo faktiskt). På förskolan så leker han jättebra med en jämnårig tjej (Malla) och verkar ganska tillfreds med tillvaron där. Fast nu de senaste två dagarna så har han varit lite bråkig har jag fått höra vid hämtningarna, slängt saker på golvet och vägrat att plocka upp saker han har vräkt ner. Därtill bråkat med blöjbyte och påklädning… hoppas att det bara är en tillfällig fas och inte början på något långvarigt…

På tal om blöjbyte så var det ett par veckor sedan som han verkade ha bestämt sig för att sluta med blöja. Verkade bli väldigt stolt över att kunna gå på wc (för första gången!) helt själv, samt att ha små kalsonger på sig. Lyckades kreera både det ena och det andra faktiskt innan det helt plötsligt vände tillbaka till blöja igen. Då ville han inte alls gå på wc längre… hoppas, inte minst för vår ekonomis skull, att han kan börja med kalsonger och wc-besök snart igen. Det är banne mig inte billigt med blöjor… undrar hur många hundra kilo det är som vi har slängt i form av blöjor till dags dato…

Nej, nu tror jag faktiskt att jag ska ta och slå igen locket. Efter att jag har stängt av datorn dvs. Behöver också sova lite trots allt. Duscha ikväll? Nja, tror jag bara tar och borstar tänderna och tar på mig linserna (som funkar kanonbra!). Får se när nästa tillfälle att skriva ostört dyker upp igen…….

|EDIT 2017-03-22| Igår skulle en liten T. ha fyllt 19 år… tänk vilken vit mask han skulle ha haft, och vad vit hela han skulle ha varit. Nyligen så passerade tvåårsdagen för PM också. Tycker inte att just den dagen kändes värre än någon annan dag i det avseendet, lika illa snarare. Känns fortfarande, i mångt och mycket, ganska ofattbart. Ofattbart sorgligt och ledsamt… men livet rullar på, man har inte så mycket tid över för att tänka på och grotta ner sig i saker…

Nu ska jag skriva en riktigt grinig inledning. Känner mig rätt grinig, eller kanske än mer uppgiven… vill man inte läsa om detta så kan man hoppa ner till stycket nedanför kommande stycke… men eftersom det ändå antagligen kommer vara jag själv som läser detta så är det lika bra att fortsätta.

Här är man då i slutet av november, lönen har redan kommit in, och jag är inte PS det minsta… men ändock helt slutkörd fysiskt och psykiskt. Jo, det är E. som är den största anledningen till det. Nu förstår jag varför människor som har barn genom åren har sagt att ”ni förstår inte om ni inte har barn”. Så är det verkligen… det går inte att förstå hur jobbig vår lille skitunge kan vara. När utomstående folk träffar honom så verkar han ju vara så go och glad, men den här morgonen & förmiddagen alltså… fy, vet inte vad man ska ta sig till efter ett tag. Bara gnäll, gnäll, gråt, skrik, gnäll, gråt och tandagnisslan. Plus en del råsopar och premiär för idag – skallning över pannan & näsan. C. och jag kan inte göra någonting känns det som emellanåt. Jaså, skulle du hälla upp vattnet… jaha, var de mackorna som jag gjorde i ordning till mig dina… jaså, får inte jag komma in i det här rummet, utan bara C.… osv osv. Man blir bara utpumpad… svårt att behålla humöret då.