Läget…

Jaha, då sitter man här igen… har tänkt ett tag på det jag vill ha ur mig nu. På senaste tiden har det mest varit att skriva ikapp sig om IFK, de spelade en hel del matcher som jag av olika anledning inte hann/orkade skriva om. Tänkte på det igår att: ”Varför skriver jag så mycket om varje match egentligen? Kommer ju inte direkt att läsa igenom det igen, eller?”. Nåja, kanske kommer att läsa om den här säsongen om några år – vandra tillbaka i minnet till guldsäsongen 2013… tar ju en del tid bara, att skriva ihop om varje match. Förvånansvärt lite man kommer ihåg om varje match bara.

Hur är det nu då? Men, vad egoistiskt… ska jag skriva om mig själv nu igen? Jo det är klart, är ju ändå min blogg. Eller skurt@ns i och för sig. Men men, hur det är? Tja… just nu är det väl ändå helt ok. Har känt mig lite nere i ca en vecka nu, med undantag för förra onsdagen då jag var hemma och fixade med tvätt och så. Sedan blev det sämre igen under kvällen. Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning. Vad är det då som är så dåligt? Jag vet inte… egentligen. Känner mig bara nere. Det är som att livet lite saknar lite mening just nu. Inte för att jag har några som helst tankar på att ta mig själv av daga, tvärtom. Men det känns bara som att… det jag gör inte ger samma glädje som förut. Att jag slösar bort mitt liv. Eller att livet på något sätt är… overkligt. Svårt att förklara. Det är nu då, när jag känner mig nere. Annars, när jag mår ”som vanligt” (vad är ”som vanligt” nuförtiden?) – eller kanske som förr – så känner jag inte så. Det är knepigt alltså… vad beror det på? När jag känner mig så här lite nere så kommer många tankar från i höstas och vintras tillbaka, precis som att man lättat lite på en dammlucka. Det är liksom ingen fara nu ändå, det ger mig inte ångest eller så, men det hjälper ju inte till att jag ska må bra direkt. ”Jag vill bara må som förut”… återigen kommer de tankarna tillbaka., att det kändes bättre förut. När jag mår så här som jag gör nu så blir jag lätt sorgsen när de tankarna kommer, tänker tillbaka på hur vi (C. och jag) hade det förut. På alla saker vi har gjort. Bohuslänsresorna, Gotland förra sommaren, London sommaren innan, när vi höll på och renoverade vår nya lägenhet (vilket ju var så himla kul, eller nåt…) sommaren 2010 m.m. Lille Tito… hur mysigt vi hade det med honom och Mille. Vi har ju det precis lika bra nu, vi är bara lite ytterligare äldre. Det är det jag måste få in i huvet, bara att jag har mina dippar då och då.

Dippar alltså… de har varat i upp till två veckor typ nu på sistone, ungefär en gång i månaden. Sedan blir det bättre igen, så gott som förut. Senaste ”må bra”-perioden varade i flera veckor. Det är som att jag bär på en tung ryggsäck som är fullproppad med alla minnen och tankar från i höstas då allt började. När jag mår bra (”som förut”) så tänker jag inte så, då känns livet ganska lätt igen. Visst jag är arbetslös just nu, men jag känner ändå framtidstro. Det gör jag just nu med, fast det är som att livet är närsynt och att jag inte har några glasögon att ta på. Som att livet är lite grått och trist, även fast solen skiner utanför (vilket den faktiskt gör nu). Precis i skrivande stund så känns det än bättre igen, det är som lite terapi det här att sitta och skriva. Saken är den, att jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vad är det som gör att jag mår dåligt… eller rättare sagt: lite sämre… ibland? Hur mycket påverkar enskilda saker som att t.ex. PM är dålig, att jag är en grubblare av naturen, att jag är arbetslös och tycker det börjar bli tråkigt att gå hemma m.m.? Jag funderar för mycket på saker och ting, borde egentligen bara ”glida med” mer. Det är inte så lätt bara, när man känner att något känns fel… Suck, vad var det jag ville ha ur mig nu igen. Det är så lätt när man tänker på att skriva en blogg, sedan när man väl sätter sig så försvinner en del. Nåväl… jag måste försöka erkänna för mig själv att jag faktiskt har blivit förändrad av det som har skett. Till största delen känner jag mig som förr, jag känner igen mig i hur jag tänker osv. Men något har blivit… skadat. Har liksom en rädsla för att jag ska må dåligt igen. När jag vaknar upp på morgonen så vet jag aldrig riktigt hur jag kommer må denna dag. Det är för jäkligt alltså, visst har jag mått dåligt förut men inte alls på samma sätt som nu.

Vad är det då som har skett? Ska vi unna oss att tänka tillbaka på tiden som har gått och reda upp det lite? Ok då. Allting, som jag ser det nu, började förra året. Jag pratade med en tjej på ett fånigt mobilspel, blev för fäst vid att prata med henne och satte C. åt sidan i vissa avseenden. Inget allvarligt så, bara så onödigt. Var inte riktigt medveten i nuet, utan kollade ständigt om denna tjej hade skrivit något. Pillade mycket på mobilen, tog varje tillfälle i akt. Inte för att jag kände mig ”kär” eller något sådant, det var bara spännande på något sätt. Det började egentligen redan hösten 2011, men blev väl mer och mer… krävande eller vad man ska säga, förra året. Kvävande. Det var nog i högsta grad bidragande till att saker och ting blev som det blev. Sedan när den stora smällen kom och tinnitusen bröt ut så var det som att det var något som fick bägaren att rinna över. Eller soptunnan att bli full, som jag också har hört. Jobbet hade varit helt ok fram till dess, inte så kul på något vis, men ändå helt klart uthärdligt. Sedan började jag må riktigt dåligt. Tänkte ständigt på tinnitusen, hade svårt att fokusera, fick panikångestattacker. Var en hel del hos läkare, spolade öronen osv osv. Efter typ en månad började det bli mer ok igen. Då kom nästa smäll… då började hjärnan fokusera på C. och mig. Var vårt förhållande bra? Älskade jag henne? Ville jag ha något nytt? Vad ville jag med livet? Massa konstiga frågor som jag aldrig hade haft förut dök upp i huvudet och krävde tankekraft av en hjärna som inte var riktigt fit. Avslutade i alla fall kontakten med den där tjejen, till 99% och upptäckte att det faktiskt inte var så svårt att sluta vara beroende. Innan jag hade de möjligheter som en smartphone innebär, så hade jag inget direkt som jag var beroende av. Jo, C. då då, men inget som liksom störde det viktiga i livet på samma sätt.

Jag mådde dåligt mest hela tiden, förutom emellanåt, någon enstaka dag här och där. Ringde ofta C. på jobbet när jag mådde dåligt, och fick på så sätt henne att må dåligt med. Ibland på kvällarna så kunde jag må bra och känna mig som vanligt igen, bara för att må lika kasst igen nästa dag. Det är ett under att C. stod ut med mig. Hennes kärlek är vad som har fått mig att gå igenom det här. Blir lite tårögd bara av att tänka på det… och samtidigt lite ledsen för att hon var tvungen att gå igenom det. Tänk de tankar som jag hade. Tänkte tanken, på C:s födelsedag av alla dagar, att jag inte älskade henne. Kommer ihåg det väldigt klart, men kan inte förstå det idag. Det tog mig så hårt den tanken… kunde inte tänka mig ett liv utan henne. Ville inte tänka mig ett liv utan henne. Att då ha den tanken surrandes i huvudet, ja det var inte klokt. Började då tänka tillbaka på hur det var innan, hur bra jag mådde i jämförelse. När jag äntligen slutade jobba, så blev allt mycket lättare. Men det var liksom inte över ändå. Från och till hade jag dippar, som var djupare än idag. Det känns som att livet sedan dess har gått i en uppåtspirande spiral. Stundtals nere, men ändå i det stora hela på väg uppåt. Nu har jag t.ex. fått tillbaka lusten att jobba igen, vill inte längre gå hemma och dra. Jag har samma frågor inom mig som förut, ”vad vill jag jobba med?” och ”hur ska vi göra framöver?”. Det är sig likt i alla fall. Jag är liksom som förut, fast annorlunda på något sätt som jag inte kan sätta fingret på. De bra perioderna har blivit längre och längre i alla fall, även om det vissa dagar kan pendla både hit och dit.

När jag mår lite kasst, som idag, så tänker jag tillbaka på vad bl.a. företagsläkarna som jag besökte, och PM, har sagt. Samt den läkaren som jag träffade redan i november. Att jag kanske skulle behöva lite medicin. Frågan är, gör jag det? Hur kan man veta det? Skulle det hjälpa? När jag känner mig bra (jaja, som vanligt…) så känner jag verkligen inte att jag behöver det. När jag mår så här så känns det inte alls så oävet att kanske ta något som hjälper mig att ”plana ut” lite. Lyfta upp mig. Eller nåt. Jag vet inte… är fortfarande rädd för att ta medicin. Det känns som att det inte ska behövas, som att jag har lösningen inom mig på något sätt. Måste bara klura ut vad problemet är och därefter lösa det. Kanske är det så att serotoninhalten är låg, det kanske är det som gör att jag får sådana här dippar. De konstiga tankar jag tänker när jag är låg tänker jag bara inte när jag mår bra. Tänk en medicin som gör att jag slipper alla de låga tankarna, det vore ju guld värt. Men jag vet inte… ska ge det lite tid till. Det har ändå inte gått så länge, kanske tar det ett bra tag att komma över en sådan här grej. Jag fungerar ju ändå normalt, skulle nog utan problem klara av att jobba som vanligt. Det är bara vissa saker som inte fungerar helt normalt, men det behöver vi ju inte ta upp nu. Som tidigare sagt, det svåraste just nu är att bli av med packningen från i höstas. Eller låta den bli en del av det som har varit på något sätt. Att inte låta mig påverkas av de här gamla tankarna som emellanåt kommer som ett brev på posten. Eller ett e-mail i inboxen. Livet har verkligen tagit en oväntad vändning de senaste 7-8 månaderna.

Livet går som tur var vidare, oavsett hur man mår. Dagarna går… tycker det är tråkigt att vara själv hemma i stan. Det känns trist att andra nu går på en efterlängtad semester, medan jag fortsatt är arbetslös. Men det kommer det med, jag ska allt se till att få något jobb nu. Är bara, som jag tidigare har skrivit om här i bloggen, så trött på att ta vilket jäkla jobb som helst. Borde man inte kunna hitta något som man trivs med? Hur svårt ska det vara, egentligen? Nåväl, åter till nuet… förra veckan så bokade C. och jag en resa som i alla fall ska ge oss lite sol denna sommaren. I augusti bär det återigen av utomlands. Ska bli skönt… bara koppla bort allting. Njuta av nuet, av C:s sällskap och bara koppla av. Kanske hitta tillbaka till mig själv igen, även om det kanske är för mycket begärt. I alla fall inte ha med mobilen och titta på den hela tiden. Nåväl, har blivit mycket bättre med det, men behöver fortfarande bli mer oberoende från mobilen. Det är svårt, men det ska gå… mår inte bra av det. Behöver inse att livet inte är statiskt, utan att det ändras hela tiden. Man måste ändras i takt med att åren går, annars kommer man sluta som en motsträvig gammal gubbe till slut… 🙂 Mitt – och C:s – liv kanske behöver lite förändring, åren går och vi blir inte yngre. Förhoppningsvis sker det nu i sensommar/höst.

Vad har hänt på sistone annars då? Tja, vi har äntligen kommit igång med lite gemensam träning – närmare bestämt löpning. Förra veckan var vi ute och sprang/promenerade fort hela tre gånger. Inte illa, det är det vi har siktat på. Ska allt få C. (och mig själv) i form lagom till Beach 2014 🙂 I helgen som gick tog vi det ganska lugnt på lördag, med läsning och avslappning, innan vi besökte HP i BH. Trevlig kväll, med bl.a. god mat, boulespel (innan regnet) och därefter kortspel. Just kortspelet var väl inte så himla kul, hata… ogillar ju starkt… att förlora. Nåväl… i söndags var vi återigen ute en sväng och sprang, denna gå i HP igen. Ytterligare en rekordtid minsann, denna gång 20:14. C. har blivit både starkare och har mer flås. Söndagen var en intensiv dag, med tidig uppgång, en tur till stan (med Sjömanstornet som höjdpunkt), löpning då som sagt, handling och sedan tillagning av en ny rätt – Chicken tikka. Himla gott…  Igår fick jag fixat lite saker som behövdes fixas; bokat tid (tills idag) på CMS för byte av vänster xenonlampa, fixat plats på en introduktionskurs åt C. och mig, samt en titt på mitt ögonproblem (vänster öga krånglar med lins i).

Framöver då? Jo då, förutom en Kretaresa så har vi planerat in lite annat kul framöver. Lite att se fram emot. Till att börja med idag så ska vi löpa uppe i F. och sedan åka hem en sväng till PB. Blir kul, med bland annat Morden i Midsomer ikväll. Nästa vecka har C. semester, vilket också ska bli trevligt. Skönt att ha en gemensam semester, även om man inte kan kalla det jag har för semester egentligen. Vi får i alla fall all tid tillsammans, vilket är bra. På måndag spelar IFK borta mot HIF i en renodlad seriefinal. Den matchen tänkte vi se hos MBK. Ett konstigt sammanträffande att IFK återigen ska möta HIF nästan på dagen ett år efter att de spelade förra året (och då MBK fyllde år respektive Mille dog). Sedan ska vi åka upp till Nordens ark också en dag, samt passa på att träffa min gamle släkting som bor i krokarna. Kanske båda två, vem vet. Veckan efter, om snart två veckor, går rymdskeppet ner mot Helsingborg och ”hemmamatch” i Europa League-kvalet mot AS Trencin (från Slovakien). Tack vare Coops fina erbjudande så ska vi stanna över två nätter där nere och bara götta oss. Blir något att se fram emot. Sedan väntar ytterligare två arbetsveckor för C. innan de avslutande två semesterveckorna tar vid. Nej, nu får jag banne mig packa mig neråt bilen. Dags att hämta en liten C. 🙂