Nu har det gått en halv vecka sedan matchen, man har kunnat få lite perspektiv på den. Fast saken är den att det känns likadant nu som direkt efter matchen. Det känns… snopet. Nu så vet man hur det känns att förlora hemma den här säsongen. Det känns ungefär lika jäkligt som att förlora borta… C. och jag var, så klart, på plats och tittade på den här tillställningen som på förhand såg ut att kunna bli hur spännande som helst. Fina förutsättningar, mulet och görvarmt (>27 grader). Största publiken på GU för denna säsongen med, 14712 åskådare. Det kändes att det var en toppmatch på gång. Det kändes också att det här var en match IFK egentligen var ”tvungna” att vinna… 5 poäng efter HIF inför matchen. Änglarnas tårar (ett rejält skyfall) kom dock redan någon gång mellan 20:e och 30:e minuten, som att någon där uppe kände på sig att allt skulle gå åt helvete…
IFK startade enligt följande: Alvbåge – Emil – Dyrestam – Hjalmar… – Adam – Vibe – Haglund – Jakob – Farnerud – Hysén – Söder. Förutom backlinjen (framför allt vänsterhalvan), så var det en stark startuppställning. Som vanligt så var känslan att det alltid är en säkerhetsrisk att ha Hjalmar där bak i backlinjen. Det var lite överraskande att Farnerud fick starta, men det beror nog mest på att Sam inte är sig lik längre. Efter att ha sett Dyrestam som mittback ett tag så är ändå känslan att han kommer mer till sin rätt på en kant. Som mittback är han inte riktigt med alltid. Visst, han är bra och har definitivt potential… men han är knappast så dominant som Bjärs eller ens Wähler. Suck alltså att de skulle bli skadade… Dyrestam och Wähler hade kunnat funka bra ihop t.ex.
Matchen var jämn de första minuterna, sedan tog IFK över spelet helt. Man hade ett bra passningsspel, bra tempo och snabba omställningar med Söder, Hysén och Vibe. Den sistnämnde dansken kommer att bli värdefull på sikt, han har en enorm snabbhet. Bara man kan lära sig att utnyttja detta till fullo, så kommer det att bli guld värt (kanske redan i år!). IFK skapade lite chanser direkt, bl.a. hyfsade skott från Farnerud (som återigen spelade i sin fria roll på vänsterkanten) och Söder. I den 11 minuten så kastade Haglund ett långt inkast in i HIF:s straffområde. En helsingborgare skulle rensa undan men sköt bollen direkt på en lagkamrats utsträckta arm. Det syns jättetydligt på reprisbilderna, men domaren valde att fria/såg inte situationen helt klart. Där var det en hel del protester, framför allt från publiken. Det var stundtals en lite grinig match, med många hårda närkamper. IFK förde dock spelet så här långt, HIF fick knappt låna bollen. Adam var faktiskt, inledningsvis, ganska bra på sin vänsterbacksposition. Han vågade att gå framåt i det utrymme som skapades bakom Lindström (som inte jobbade hemåt direkt mycket i början). I den 17 minuten gjorde Adam också en fin nedtagning på HIF:s planhalva, skar framåt och sköt ett rätt bra skott fast rakt på HIF-Pär. Sedan, runt minut 21 började det hända grejer. IFK fick en vänsterhörna som Vibe (han verkar redan vara en publikfavorit) gick över för att ta. Det blev en trasslig situation, där bollen nickades bort, in igen och ut igen. Sedan sköt Jakob ett skott som täcktes och till slut tog Söder hand om bollen. Han vände helt om utanför straffområdet och sköt sedan direkt mot mål. Och som han sköt… rätt upp i krysset! 1-0 till IFK efter en hård press mot HIF. Redan i minut 26 var det dags igen: Alvbåge skickar upp en inspark långt in på HIF:s planhalva. En helsingborgare nickar bort bollen uppåt i plan, men där är Vibe (som var kanonbra i första) och tar ner bollen på bröstet. Han spelar i sin tur upp den längs marken mot Hysén, som på ett tillslag lägger bollen i djupled mot en snabb Vibe. Dansken trycker sig förbi sin försvarare och spelar in bollen till en helt fri Hysén som lägger in 2-0-bollen i öppet mål. Ett jättesnabbt anfall där Vibe ”bjuder” Hysén på ett mål… 2-0 och man trodde knappt sina ögon. Kommer ihåg att jag tänkte något i stil med att ”det är ju nästan roligare om det är mer jämnt”. Ack så fel jag hade… Vibe hade ett läge som var nära att rendera i 3-0 strax därefter. HIF var i gungning. Simovic hade dock ett öppet läge med Alvbåge (vart var backarna där?) men IFK:s målvakt kom bra ut och var följsam. Han putte till sist bollen via Simovic och ut till inspark. Sedan hade IFK och Hysén ytterligare ett läge att göra 3-0. Direkt efter ett HIF-skott i straffområdet, som blev täckt, så kontrade Vibe och Hysén. Tobbe spelade bollen till Vibe som i sin tur la bollen i djupled på ett tillslag. Hysén sprintade igenom försvaret, men hann inte riktigt ikapp bollen och Hansson kom istället ut och räddade. Bara i sekvensen därefter (det hände mycket i första halvlek), så kommer domaren i fokus igen. Ett fint IFK anfall, där man liksom rullar upp HIF-försvaret, slutar i att Jakob tar en djupledslöpning. Han får bollen när han är en meter onside men blir – helt felaktigt – avvinkad för offside. Synd, för där sköt han in vad som borde ha varit 3-0. Där skulle matchen ha varit avgjord… IFK hade flera lägen att göra 3-0. Det kändes då inte så himla farligt, jag menar 2-0 och ett sådant spel. Det tappar man väl inte? Jo då, det är precis vad som hände. Återigen kom domaren i fokus, tråkigt nog. I 41:a minuten har HIF en hörna. Hörnan går rätt igenom hela IFK-massan och till HIF-backen Sadiku. Han nickar först i ribban, tar sedan och dämpar studsen med handen (syns jättetydligt) och klackar därefter in 2-1. Publiken och IFK-spelarna är i uppror mot domaren (Jonas Eriksson) som borde ha dömt bort målet. Det gjorde han dock inte och början på HIF:s vändning är inledd. Helt klart katastrof av domaren, men också katastrof av IFK:s markering. Sadiku kunde stå helt fri och ohotat nicka och ta sin egen retur. Farnerud höll stolpen, men var inte den som skulle markera hands-tagaren, och misslyckades att störa Sadiku. Värdelöst försvarsspel av IFK… och det blev inte bättre. Redan i minut 43 är det dags igen. HIF vädrade morgonluft och anföll mot ett IFK som redan nu hängde med huvudena. På HIF:s högerkant var det nu rena motorvägen framåt för Lindström och Krafth. Farnerud hade inte Krafth nog att försvara och Adam var sig nu lik från tidigare på säsongen. Sedan kan man fundera på vem som skulle markera Accam när denne smög in från vänsterkanten. Hur lätt som helst spelade man in bollen förbi Adam (som bara backade men låg en meter ifrån bollhållaren) in till Accam. Den sistnämnde sköt hur lätt som helst in 2-2… Alvbåge kan inte klandras för något av målen så långt, men det kan däremot backlinjen. Hjalmar alltså… hur kan han vara det bästa alternativet? Allvarligt, han gör hur mycket misstag som helst. Missar i markeringen, slår passningar åt tjotahejti, är allmänt kass. 2-2 stod sig till halvlek och man satt bara där på läktaren och undrade ”Vad hände???”…
Andra halvlek började inte direkt mycket bättre än vad första slutade. Man kunde ju hoppats på att IFK skulle spotta upp sig igen och ta tag i den här skitmatchen. Så var inte fallet. Istället blev de utspelade av HIF som – tack vare två avgörande misstag från domarteamet – fått ett psykologiskt övertag. IFK bytte ut Farnerud, som tagit slut, och satte in Sam Larsson. En Sam som inte är sig lik från i våras… han har en sådan formsvacka att det inte är klokt. HIF:s dominans på IFK:s vänsterkant fortsatte därmed. Efter ett farligt läge redan efter några minuter så kommer 2-3 i den 51:a minuten. En nick från eget straffområde skarvas vidare från mittplan på ett tillslag av Gashi. Lindström är steget före Adam (som sagt, han är kass numera…) och skjuter från distans en boll som går i en båge över Alvbåge och in i mål. Ett jättesnyggt mål… men: en sådan träff får han 1/10 – på sin höjd, Alvbåge står för långt ut och Adam, Adam, Adam… kan du ens försvara längre? Han låg helt fel, för högt upp, när Lindström fick bollen. Tre faktorer som ligger bakom att matchen i princip är över. IFK går så småningom ner på trebackslinje (man byter äntligen ut Hjalmar…), men skapar ingenting. Ingenting alls, mer än kanske någon fjärdedelschans. Istället kan HIF kontrollera resten av andra halvlek. Accam är nära att avgöra redan i 84:e då ”Dyre” bjuder honom på ett friläge genom att fumla med bollen och halka på egen planhalva. Alvbåge lyckades dock avstyra i kombination med att Accam klantade till det. Dyrestam, som inte har skrivit på något nytt kontrakt med IFK, gjorde då inte någon bra reklam för sig själv i denna matchen… På stopptid kunde Accam definitivt avgöra matchen genom att göra sitt andra mål, när han skjuter bollen i mål via en tunnel på Alvbåge. Då var det redan uppgivet i IFK sedan länge…
Seriöst, vilken besvikelse det var efter matchen… det såg så bra ut, IFK spelade ut HIF i 40 minuter. Sedan kom domartabbarna som grundade för att HIF skulle kunna rycka upp sig. Helsingborgs IF är inget dåligt lag, tvärtom, men utan ”hjälpen” från domaren idag så hade de garanterat inte kunnat komma tillbaka. Synd, speciellt när det fungerade så bra mellan Hysén och Vibe. Söder, som gjorde mål för femte raka allsvenska matchen, blev nästan bortglömd efteråt – trots att han gjorde ett drömmål. Jäkla skit att domaren ska få en sådan avgörande roll alltså. Han gjorde en skitmatch, inte bara vid de avgörande situationerna utan rent allmänt. Visst, han är bara människa… men han är banne mig tränad på att känna igen hands-situationer och offside (jo visst, det var linjedomarens fel men ändå)… utan att ha för blåvita ögon (har ju grönblåa) så kan man gott summera att domaren var den stora skillnaden mellan en säker IFK-vinst den här dagen och det som blev. IFK ligger nu fyra, hela åtta poäng bakom ledande HIF… fast man är bara några poäng från andraplatsen. Det är för tidigt att säga att serien är avgjord ännu, även om det definitivt kändes som att HIF gjorde ett guldryck i och med vinsten denna dag.
