Det har änna varit en blandad start på maj 2021. I helgen som gick, första maj låg typiskt nog på en lördag, så var det fint väder och riktigt skönt ute. Så där 12 grader och sol, finfint jämfört med kalla och blåsiga april. Men igår och idag har vädret vänt till det sämre, idag har det bara varit runt 6 grader (real feel 0 grader!). Dessutom har det blåst och regnat mest hela dagen, väldigt skönt… jag som aldrig – i princip i alla fall – fryser stod och längtade efter att få komma inomhus vid hämtningen på förskolan. Men men, som jag skrev i förra inlägget så har det varit väldigt torrt i markerna på sista tiden. Så man får väl se det som att det är bra för växtligheten att få lite vatten. Om det blir som de förutspår, de som i meteorologerna, så ska det bli varmare i nästa vecka igen. Då kommer alla blommande ting att explodera i grönska.
Men vad är det här kanske man undrar nu, redan ett nytt blogginlägg efter bara knappt en vecka? Är jag sjuk? Nä, och framför allt inte i covid-19. Skrev ju ingenting om det alls i förra inlägget, covid-situationen som har påverkat nästan allt mänskligt liv sedan förra våren. Hittills har väl så där 14 000, lite drygt, avlidit i sviterna av covid-19. Men, något man måste tänka på är att en klar majoritet av dessa som har avlidit ändå inte skulle ha haft så långt kvar att leva. Covid-sjukdomen kanske förkortade livet – och kanske lidandet? – med någon/några månader. Sedan är det så klart till synes fullt friska människor som har blivit dåliga, åkt in på intensiven (eller iva som är det vedertagna begreppet) och sedermera avlidit. Men så är det väl med de flesta sjukdomar, folk som man inte trodde skulle stryka med har gjort det ändå. T.o.m. MBK fick sig en släng av covid, men han klarade sig som tur var jättebra. Tappade lite lukt och smak, hade mycket ont i huvet (inte så intensivt dock) och kände sig lite småhängig. Nu är han frisk sedan ett par veckor tillbaka, vilket ju är kanonbra. Självfallet.
Nåja, i dagsläget är ca 2 miljoner svenskar fullvaccinerade och man räknar med att hela vuxna befolkningen (förutom vaccinvägrare och gravt dementa) kommer att vara det i september. Sedan kan livet börja återgå till det normala. Om det nu är så bra, men det verkar som att de allra flesta tycker det i alla fall. Åter tillbaka till en pandemi av onödiga resor, shopping och konsumtion som tar kål på vår planet. Men tyvärr så har inte ens en pandemi kunnat stoppa avskogningen av Amazonas, Kinas ekonomiska tillväxt tack vare ökad produktion, en ökning av bilar i trafik som släpper ut PPM 10-partiklar. Och så vidare, och så vidare… Världen, i alla fall den rikare delen (läs: Västeuropa, USA, Kanada och något/några länder till), fortsätter att agera som om det finns fyra jordklot med tillgångar att tillgå. Koldioxidutsläppen väntas fortsätta öka i år också, världen värms sakta men väldigt säkert fortsatt upp. Finns det inget hopp då? Jo, att någon ännu mer smittsam och dödlig pandemi slår till och slår ut stora delar av mänskligheten. Jag har börjat tro att det är det enda som kommer att rädda det liv på jorden som inte utgörs av människor eller våra tamdjur från att utrotas. Världen klarar sig alltid, och antagligen kommer livet i någon form också klara sig från människans förstörelse. Men det här sjätte massutdöendet som människan har lyckats åstadkomma på ca 200 år gör så att mängder med arter på jorden försvinner permanent. För att stoppa detta krävs mer än en sådan här liten ynklig pandemi, runt om i världen har bara ca 3,2 miljoner människor avlidit (en fis i rymden med tanke på att det bor 7,4 miljarder – blott 0,04% av jordens befolkning har dött i covid-19). Jämför det med Digerdöden på 1300-talet som dödade ca 1/3 av Europas befolkning.
Något måste göras åt människans påverkan på planeten – vår enda planet, som vi missköter å det grövsta. Även om de som har makten att påverka människors beteende, t.ex. politiker och rika kändisar, sakta börjar förstå vad som måste göras så går det för långsamt. Det är redan för sent för att stoppa vissa återkalleliga saker som redan har hänt, men kanske kan man ändå rädda en del. Tror dock att det är för sent… världen är redan körd, rädda sig den som kan. Domedagen för det mesta av livet på planeten närmar sig. Har efter att vi pratat om det här ämnet på min praktik blivit ännu mer frustrerad över människans själviskhet, hur pengar och egen vinning alltid går före allt annat – framför allt före sunt förnuft. Såg ”A life on our planet” med David Attenborough med sjuorna, och det är ingen rolig upplevelse. Även om han i slutet av filmen visade på att det fortfarande finns hopp, det går att göra världen mer vild igen t.ex., så ska det mycket till. Det som är problemet är att få människor att förändra sig, förändra sättet de lever sina liv. Och det är inte det lättaste, om det inte är ett kniven mot strupen-läge som föreligger…
Till andra saker nu. Efter den vådliga eldsvådan i PB på påskafton så fixade jag och PP lite brädor idag. Hade bara en lektion idag, kl. 9.05 – 10.05, så stack direkt till PB via BV. Gick väldigt smidigt att få med 16 stycken 3,40 meters plankor på taket, med takräcken och spännband. Får ta och hjälpa till att sätta upp dessa någon fin dag framöver, men först ska de målas förstås. På tal om fixa saker på fina dagar framöver så behöver vi som tidigare nämnts fixa en massa saker på vår gata i Byhålan med. Känns ändå lite hoppfullare nu, har börjat komma igång med vissa saker i alla fall. Livet är lite roligare på våren, ljuset och värmen kommer tillbaka. Gäller bara att hålla hoppet – och uthålligheten – uppe under de närmaste månaderna så kommer det nog bli bra till slut. Ett stort problem är bara att det är först fotbolls-EM och sedan dessutom Tokyo-OS i sommar. Gäller att prioritera rätt saker, dvs. jobba på hus och trädgård under nätterna…
Nu närmar sig slutet av terminen för både E. och E. Hoppas att vi kan besegra kissmonstret innan det tar slut… imorgon har jag ett praxisseminarium, sedan till skolan för ett par lektioner på eftermiddagen och på torsdag är det sista dagen för den här perioden. Nästa period börjar inte förrän i slutet av september. Lite synd, kan jag tycka, att inte få chansen att vara med från början direkt vid terminsstart. Men men, den som lever får se vad som händer…
