Då sitter man här och skriver igen. ”Här” är just nu framför laptoppen, den som är ganska oanvänd. Hyfsat bra dator faktiskt, trekärnig processor och gott om arbetsminne. Brukade använda den mer förr om åren, runt 2011. Det var det året vi köpte den, om jag inte minns fel. Har fortfarande en bild på en liten Tintin (hans första vinter) som bakgrundsbild. Spelade en del spel då ännu, eller i alla fall ett. Dragon Age 2. Kom fram till sista delen, det stora slaget, men har inte spelat klart ännu. Har tappat lite lusten på att spela på sistone. Nåväl, Fifa 13 med MBK på Xboxet funkar fortfarande bra för det mesta. Blir nog en del sådant nu när ABK kommer hem på söndag. Hur som helst, det senaste året har jag inte varken använt laptoppen eller spelat spel särskilt mycket. Åtminstone inte på Xbox eller dator. Anledningen till detta? Jo, en så kallad smartphone så klart. Återkommer till detta längre ner.
Tänk vad tiden har gått på sistone alltså. Tiden då man fortfarande kan kallas ung är nog förbi, egentligen. Visst, C. och jag är fortfarande ganska unga, men inte som förr. Det är ju så klart oundvikligt att det blir så. Den som lever får se, säger man ju. Det är bara det att på sistone så känns det som att hela mitt jag har ändrats. När jag passerade de trettio så kändes det inget märkvärdigt, kände mig fortfarande ung och pigg. Det gör jag ännu, men det känns som att mitt inre har åldrats/förändrats. Det har så klart med min kris att göra, den som påbörjades (på allvar antagligen) i oktober förra året. ”Åh nej, ska han gräva i det nu igen?” kanske man undrar nu. Japp, jag behöver fortfarande bearbeta det som har hänt… för det är inte över ännu, och frågan är om det någonsin kommer gå över. Innan man käkar blålera då det vill säga. Nuförtiden känns saker och ting inte lika roliga som förut, vare sig det är att greja ute i PB eller spela Kart. Det är ändå ljusår nu från mot det var i vintras. Jag sover bra, mår inte så himla dåligt när jag mår dåligt längre, har ingen direkt ångest att tala om. Bara medan jag skriver detta så har hur jag mår förändrats, från ganska tungt till åtminstone lite framtidstro.
Krisen då, en försenad trettioårskris/livskris/kris i allmänhet? Tidigare så har jag bara levt på mitt liv utan problem egentligen, det inser jag nu. Visst, jag har haft en hel del motgångar. Mestadels motgångar, om man t.ex. tittar på den så kallade karriären. Jag har dock alltid kunnat må hyfsat bra, varit mig själv och lugn i mig själv. Förutom vid vissa tillfällen då, men det har alltid gått tillbaka till ”normalläget” igen. Nu sitter jag här och undrar om det någonsin kommer bli ”normalt” igen. Jag har förändrats, vilket jag har varit inne på tidigare här i bloggen. Det är helt klart. Ska jag låta den här förändringen bli till något permanent negativt, eller kan jag försöka ”hitta tillbaka till mig själv” igen? Jag hoppas ju så klart på det senare. Som det är nu, och egentligen har varit under hela vintern, våren och nu sommaren, så går mitt mående i vågor. En vecka bra, nästa vecka låg och massa mörka tankar och funderingar, för att sedan vända försiktigt uppåt igen. Varför är det så? Varför går det inte över någon gång? Är det enkla svaret en låg serotoninnivå i hjärnan? Kan det vara så enkelt så att en liten tablett på morgonen varje dag skulle göra att jag blir stabil igen? Varför är jag så rädd för att testa? Varför vågar jag knappt beröra den tanken om att jag kanske har något sjukligt i mig, som måste avhjälpas medicinskt? Helt klart är att något känns fel när saker och ting som jag tyckte var roliga för bara knappt ett år sedan inte alls känns kul när jag mår så här som jag gör emellanåt… har så svårt att komma ur det här jag har fastnat i. Samma gamla hjulspår som jag har åkt runt och runt i hela tiden…
Jag kanske vänjer mig, på sikt, att det är sådan jag är nuförtiden. Ska man vänta, eller ska man testa nu medan tid finnes? C. är så trött på att höra om det här, om och om igen. Vintern tröttade ut henne rejält, och mig likaså. Jag stal all energi från oss båda med mitt ständiga ”jag, jag, jag”. Så vill jag ju så klart inte att det ska vara, även om de tendenserna helt klart fanns där redan innan i höstas – fast då med PB som ”problemområde”. Ville åka dit så mycket som möjligt, greja en massa osv osv. Så är det fortfarande, även om det har mattats av en hel del. Har inte den ork eller energin som behövs för att kunna hålla på så som jag gjorde. På det sättet har jag också ändrats, fast om det bara beror på ålder eller allt annat det är oklart. Vad som är klart är i alla fall att PM har varit ett stort stöd under den här tiden. Jag har kunnat prata mycket om hur jag, jag, jag mår med henne. Samma saker som upprepas om och om igen, precis som de gör i mitt huvud.
Så himla tråkigt, ledsamt och framför allt tröttsamt, att ha det så… att känna sig nere och det helt utan anledning egentligen. Svårt att förklara hur det känns. Livet känns liksom… blasé. Det man gör är inte värt så mycket längre, för det finns ingen glädje i det. Detta gäller dock bara när jag känner mig nere, vilket jag kan göra upp till ett par veckor emellanåt, för sen må bättre igen. Som jag har skrivit tidigare här i bloggen så är det så svårt greppa det här. Hur kunde det bli så här? Hur jag kan må så dåligt emellanåt är nästan omöjligt att förstå i uppåtperioder, och vice versa. Fast den sista tiden så här det blivit allt svårare att avgöra om det är upp eller ner, det är inte lika tydliga ”perioder” som förut. Vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Om det beror på att jag har börjat vänja mig vid det och anpassar mig. Känns ibland som att jag bara slösar bort mitt liv, till ingen nytta. Det är som att jag saknar ett mål. Men det lär ju många människor göra, utan att må så vidare dåligt av det.
Tid är just det som jag vill gå in på nu. Vad lägger man sin tid på? Egentligen? Jag lägger drygt en timme på att skriva detta och beklaga mig. Fast just detta kan nog vara till nytta, då det är ett sätt att bearbeta för mig. Tänk folk som lägger ner tid på att skriva om mode varje dag t.ex., det känns som slöseri med tid. Fast då har det i alla fall något de brinner för. Det är det jag känner att jag saknar. En hobby som gör att man slappnar av och förnöjer sig själv… utvecklar sig själv. Som t.ex. en del som samlar på frimärken, fjärilar eller vad som helst. För mig skulle det nog kunna funka med en trädgård, som den i PB. Det hade nog gjort mig gott att fixa i ordning där. Men då måste man bo där ute, annars hinner man inte med (om man ens gör det då, med tanke på allt som behöver grejas med). Har tänkt en del på detta den senaste tiden, att jag egentligen skulle vilja ha något eget. Slippa dela tvättstuga med en massa käringar som använder så mycket tvättmedel att hela tvättstugan luktar som en parfymfabrik… istället känna det att ”ja, det här är något som vi äger och är värt att göra något med”. Då kanske det hade känts mer värt att lägga sin tid på något.
Som jag skrev om inledningsvis, så har min mobil tagit mycket tid i anspråk från mig. Eller rättare sagt, jag har lagt oerhört mycket tid på den. Spelat mycket spel; som t.ex. Wordfeud, Betapet och Quizkampen. Inte lagt så mycket tid på Facebook (som många verkar fastna i), utan mer på spelens chatt-funktioner. Detta är något som sitter djupt i mig, har lätt för att fastna i olika chatsituationer. Sådan var jag redan i 20-årsåldern, i chat- & nätdejtingens vagga. Framför allt har jag pratat med E.L.… hon har också varit ett stort stöd nu under tiden som jag har mått dåligt, och har egentligen haft lite sporadisk kontakt med henne (från början via WF och sedan BP) ända sedan jag slutade på PDCG. Precis som tidigare, med T., så blev jag typ beroende. Blev himla fäst vid henne, och vice versa. Hon har varit hemma med sitt första barn nu i år, samtidigt som att jag har varit arbetsbefriad, så det har blivit mycket kontakt mellan oss. Det var så illa att jag passade på att skriva till henne så fort jag fick chansen, liksom smög med det för C.… så himla onödigt. Ibland pratade jag med henne när C. hade somnat, och t.ex. så fort hon pratade i telefon så tog jag mobilen direkt och skrev till E.L. När som helst liksom, varje dag, höll jag på så. Blev som en rutin, prata lite på morgonen, sedan mitt på dagen, på eftermiddagen och kvällen. Helt beroende… varför? Ja, jag vet inte. Inte egentligen. Visst gillar jag E.L., hon är helt klart en attraktiv kvinna (som är gift och har barn), men framför allt på ett vänskapligt sätt. Det känner jag nu, väldigt tydligt. Tidigare i veckan, efter en viss händelse i måndags, så bestämde vi oss för att bryta vår kontakt för tillfället. Att vänja oss av med varandra. Det är banne mig svårt, känns jättetråkigt. Vi har fått en speciell relation, där vi kunnat berätta nästan vad som helst för varandra. Att nu inte ha det kvar känns… tomt på nåt sätt. Det kommer så klart att gå över, men igår kändes det väldigt jobbigt. Vi har halvt om halvt bestämt att återuppta någon form av kontakt senare i höst, oklart när. Den som lever får se.
Klart är i alla fall att nu behöver jag inte titta på min mobil hela tiden längre. Typ 80% av tiden jag lade på den gick åt till E.L.... pratet med henne har liksom ersatt saker som jag gjorde förr om åren. Vilka var det då? Ja, jag vet inte riktigt. Vad gjorde jag förr när jag inte hade en mobil att pilla på? Har mobilen en del i varför jag har blivit dålig? Jag liksom känt dåligt samvete när jag pillat på mobilen, gentemot C., för jag vet att hon tycker att jag ägnar för mycket tid åt den. Vilket jag också har gjort. Därför känns det på sätt och vis skönt att det här jag har haft med E.L. är över. Emellanåt var jag lite orolig att C. skulle se det vi pratade om, för som sagt så pratade vi om allt möjligt. Det kändes så himla konstigt, att vara det… inte för att det inte var något som C. inte hade klarat av att se, men ibland diskuterade vi lite delikata detaljer. Kollade ofta om E.L. hade skrivit något liksom. Nu slipper jag det och nu är jag mer medveten. Tänker inte ge mig in i något beroende igen, inget som riskerar att förstöra det C. och jag har. Och kommer att ha framöver… just nu är det bara det som jag var inne på, vad ska jag göra med all tid som helt plötsligt har frigjorts? Det är så tråkigt att vara själv hemma, när C. är och jobbar t.ex. Åtminstone i längden. Då har det varit skönt att kunna ägna några timmar till att prata med någon man tycker om. Kan ju inte hålla på och prata med C. på samma sätt, då hon behöver koncentrera sig på jobbet. Något måste jag komma på att ägna mig åt, något som kan leda till något gott istället för till det här som har varit.
Vad skulle det då kunna vara? Måleri? Någon annan hobby? Jag vet inte riktigt, har svårt att komma på något faktiskt. Vad vill jag göra med mitt liv liksom? Vad är meningen med livet? Haha, det är en svår fråga att besvara det. Undrar om inte livet har flera meningar, egentligen. Att skaffa barn kan vara en av meningarna med livet, men knappast allt. Jag tror, precis som HZ var inne på för ett par månader sedan, att jag behöver komma ut och träffa lite folk. Jag känner mig väldigt bunden till C.. Inte så att jag inte kan hitta på något själv, men jag drar mig gärna för det nuförtiden. Skulle behöva bryta det mönstret. Som nu idag, när C. är dålig. Vad ska jag hitta på? Skriva blogg, jo visst, men om jag t.ex. skulle gå ut. Vad skulle jag göra då? Åka in till stan… för att göra vad då? Känns inte kul att göra något själv längre. Har nog nästan bestämt mig för att börja plugga nu i höst. Fukttekniker… är det något att ha? Tja, vem vet. En ettårig utbildning kanske är det jag behöver. Träffa lite nytt folk, komma iväg lite… fast egentligen vill jag bara ha det som förut. Vill må bra med C. precis som jag har gjort i alla år.
Så framtidsplanerna är att antingen få tag på ett jobb nu i höst (kanske redan augusti) eller börja plugga. Kretaresan i augusti ska bli skön att komma iväg på också. Mår jag inte bättre framåt oktober, ja då är det väl dags att börja fundera på någon medicinsk lösning på allvar. Då har det ändå banne mig gått ett år sedan allt detta började… pipet i örat är fortfarande kvar förresten, nu de senaste dagarna lika starkt som någonsin. Undrar hur mycket det hänger ihop med hur jag mår. Ljuspunkter i livet finns så klart. Det är bara så svårt att komma ihåg dom när man är nere i skiten, så att säga. Men det är så det är, livet rullar på ändå… bara att försöka göra det bästa utav det.
