Så har det hänt igen, PS har återkommit med full kraft. Mår sämre än någonsin tidigare, så vitt jag kommer ihåg, och sover dessutom nästan inget på nätterna. Sådan otrolig kontrast mot bara för några veckor sedan, men det här har kommit smygande över tid. Massa ångest nu, men det fysiska dåliga måendet beror nog främst på att jag inte har sovit mer än fyra (inatt ännu mindre) timmar i snitt sedan i helgen. Somnar lätt på kvällen, men vaknar igen kl 02. Sedan kan jag inte somna om förrän efter – i bästa fall – ett par timmar. Testade att lyssna på en podd i natt när jag vaknade, men det funkade inte. Kunde inte koncentrera mig pga. oroskänslor i kroppen… när jag är vaken är det en massa tankar som snurrar, men det värsta är nog ändå panikkänslan över att inte kunna sova.
Varför blev det så här då? Tja, jag slutade med medicineringen i början av året – efter att ha mått bra i många år. Det funkade nog inte helt enkelt, behöver ha ett litet tillskott för att må bra. Lätt att vara efterklok… Samma sak har gällt i alla år för PP. Han har varit ett stort stöd nu senaste veckorna, har kunnat prata mycket med honom. Skönt att ha någon som vet vad man går igenom, för det är svårt att förklara för någon annan. Stackars CeCe är med om detta för tredje (eller fjärde?) gången. Senaste gången var i alla fall hösten 2015, när jag var hemma med EA, så det har ändå gått 6 år sedan sist. Visst mådde jag lite kasst i början av jobbet på A. i H., men det gick över efter några dagar. Sedan dess, bara mått bra i princip. I alla fall inte så här som jag känner nu, lite arg och ledsen är man ju ofta ändå liksom.
Just sömnen är väldigt viktig för ens psykiska välmående, och därför ska jag testa att ta tabletter för att sova lite bättre. Bara i en handfull dagar till att börja med, för att få en skjuts framåt i måendet. Inte klokt, varför ska man behöva hålla på så här? Varför blev det så här? Arv och miljö, typ. Olika stress som löser ut problemen… det är väl den enkla förklaringen. Brist på något ämne som behövs i kroppen.
Hur yttrar det sig då, förutom sömnsvårigheter? Jo, oro i kroppen och en känsla av dåligt mående. Sömnbristen gör också att det känns värre tror jag. Har inte så mycket ångesttankar nu mer än att jag aldrig kommer klara av att jobba som lärare. Jag kan för lite! Kommer inte tycka det är roligt… sådana tankar. Första sejouren, när allt började så riktade det in sig på CeCe och vår relation. Ångesten riktar alltså in sig på det som ligger närmast till hands. Just nu är jag stressad över skolan, hur jag ska klara av det om jag mår dåligt. Tentan på tisdag känns inte så lätt att klara av i alla fall… har inte fått pluggat alls mycket. Hoppas att VFU:n kan bli en liten vändning, att få något annat att tänka på som inte stressar upp så. Eller så klarar jag det inte… den som lever får se. Som tur är har jag bra stöd av familjen…..
Varför inte pluggat förresten då? Tja, har hämtat EA tidigt varje dag i princip, redan kl. 13.10. Sedan hem, mata i honom lite att äta, hitta på något och nästan direkt iväg till EiS och ännu en hämtning. Därefter har eftermiddagen gått snabbt, med middagsfixning och ganska snart efter det nattning. Har liksom inte gått så bra… och just stress över hur EA har det i skolan har också varit ganska tungt. Något annat som har stressat upp mig är så klart husfixningen. En fixning som inte är färdig ännu… Var lite för optimistisk att klara av allt sådant här, denna stress, utan något som hjälper mig att hålla mig flytande…
