Kul rubrik? Nä, inte alls. Men den är rätt träffande. I morse vaknade jag 04.40, efter att ha somnat sent igår kväll (ca 23.40 pga. RDIM). Sedan kunde jag inte somna om. Jag hade bara en massa ångesttankar… hjärtat rusade. Försökte och försökte, men kunde inte komma till ro. Precis som det har varit den senaste 1½ veckan. Har sovit under 5 timmar per natt i snitt. I morse så var det tankar om alla farliga jobb jag har haft, all exponering jag varit utsatt för under min så kallade karriär. Har förvisso varit utsatt för en del skit, har haft många skitjobb helt enkelt, men inte ska man väl behöva ha ångest för det kvart i fem på morgonen?
Idag är det första dagen på andra praktikperioden, ska till skolan strax. Har mått skit hela dagen. Men, en sak jag tänkte på när jag bara stod och stod i duschen nyss… jag är inte något offer! Jag har själv valt de val jag har gjort, ingen har tvingat mig. Just nu känner jag mig lite tvingad att fortsätta plugga, men inte annars. Vad händer om jag slutar plugga nu? Blir antagligen arbetslös, det är svårt att få jobb inom kemi och dessutom har jag varit utanför arbetsmarknaden ganska länge nu (drygt ett år). Hur påverkar det mig att gå hemma utan att ha något att göra mer än att grubbla över hur jag mår? Vette tusan… ska försöka kämpa på, även om det känns tufft. Som PP säger, det kommer att bli bättre. Men just nu är det bara så mycket ångest… över om jag passar som lärare, om jag kommer tycka det är kul, om huset, karriären, ja allt möjligt. Inget är för litet känns det som. Till och med att det är höst känns jobbigt… regnigt och mörkt, precis som att det inte var mörkt nog inom mig.
Igår var jag ledig efter katastroftentan i tisdags. Snacka om att inte ha någon chans att klara sig, jag lämnade in blankt. Har inte kunnat plugga alls, har mått så jäkla dåligt och varit så jäkla trött efter sömnbristen. Så som jag mådde när jag stod utanför och väntade på insläpp, så dåligt har jag aldrig mått… sen släppte det lite, men det kändes bara som att vad har livet för mening när man mår så här? Solen lyste och det var varmt och skönt, men jag kände mig som en zombie. Kände inget alls förutom ångest. Det är skittufft att klara det här, men jag ska banne mig ta mig igenom det. Inte bara för mig själv, utan för min familj. Jag måste vara ok, måste ta mig igenom det här.
Igår kväll var det en fantastisk scenförändring. Efter att ha läst HP för EA så mådde jag mycket bättre igen. Hade ingen ångest alls, kände mig bra. Kunde tänka ”som vanligt” och se med tillförsikt på det som komma skulle. Hade för första gången på flera veckor lite matlust också. Idag är det tvärtom, tillbaka ner i skiten igen. Träffade CeCe igår och käkade lunch på ÄM. Men det kändes bara bajs, trots att vi fick lite egentid. Känns helt förfärligt att det var så, vill ju bara må bra med henne och våra barn. Och det ska jag göra också, även om det kanske kommer ta lite tid.
Som jag skrev tidigare så känns det så helt otroligt konstigt att man kan må så här dåligt när det inte alls var länge sedan jag mådde bra. Det värsta är att när man mår så här så känns det som att man aldrig har mått bra…
Nu ska jag cykla iväg till skolan. Hoppas att det kan bli en vändning att komma ut och träffa lite folk igen…
