Så har det hänt, det som man inte trodde skulle kunna hända – det har vänt! Visst, det är tidiga dagar ännu… eller early days, som man säger på ren svenska… men det känns ändå sådan skillnad. Natt och dag – så olika känns det ungefär, även om det är svårt att beskriva. Efter ca 2 månader så är det som att jag har fått livet tillbaka på något sätt. Har vaknat från de (levande) döda. Jag mår bra, har normal puls igen (67 igår kväll jämfört med 85-100 för ett par veckor sedan). Fantastiskt.
Så, när hände det här? Kan väl säga att sista 1,5 veckan har jag känt att något har varit på gång. Från att jag orkade se en IFK-match, nåja åtminstone första halvlek, i efterhand. Där man vann med 3-0 mot DIF. Från dess tills i fredags, då jag började mer och mer må ”normalt” igen. Helgen var helt bra, kunde tänka mina ”egna” tankar igen. Så fortsatte det med den examinerande lektionen i förrgår, måndags, och även igår. Hade ett avslutande samtal (för gott hoppas jag) på VC igår, var lite smådarrig (jo, nervös) inför det. Men allt gick bra, så klart… Lite skillnad att sitta där och känna sig glad och nöjd mot att sitta där och darra av ångest. Så… ångesten är borta. Nåja, borta och borta… har inte mer ångest än gemene man i alla fall, skulle jag tro. Inför examinerande momentet i måndags så kände jag mig mest normalt nervös, så som jag brukar känna inför någon större uppgift. Helt normalt alltså.
Kul nu att äntligen kunna blicka framåt igen, att ens kunna hoppas på en framtid alls. När det var som mörkast, det var väl – minnet är lite luddigt från den här perioden – runt början av oktober, så kände jag knappt lust att leva. Jag vet att jag mådde riktigt dåligt, för jag orkade inte ens bry mig om IFK längre. Fast då hade jag sovit dåligt, 2-3 timmar – vissa enstaka nätter så mycket som 4-5 – per natt också. Detta höll på i fyra-fem veckor, med bara någon enstaka natt över mina maximala 5 timmar. Var helt slut i både kropp och själ. Men ändå så skulle ju livet levas på så vanligt som möjligt, med praktik, hämtning och lämning osv. Är lite imponerad över mig själv att jag pallade det. Inte alltför sällan så kändes det som att jag skulle behöva hoppa av utbildningen, att jag skulle behöva lägga in mig någonstans. Dagarna gick otroligt långsamt, veckorna kröp fram. Kände ingen mening med något alls, inte ens någon glädje över barnen. Jag hade liksom ångest för allt och inget. Det fanns inte något som var för litet för att ha ångest för. Tänk om jag tappade min mobil, jag skulle inte orka köpa en ny. Tänk om cykeln fick punktering, vad skulle jag göra då? Men framför allt var tankarna på att jag inte passar som lärare, att jag inte klarar av utbildningen, att jag måste hoppa av. Samtidigt så mådde jag inte ens bra hemma, hade massa ångest när jag var själv hemma med. Tankar som bara snurrade, men också själva känslan – mådde liksom dåligt inombords.
Har testat en massa mediciner – allt ifrån lugnande bensodiazepiner till olika sömnmedel. Allt för att kunna sova, eftersom sömn är så viktigt. Fick till slut de tabletter som jag använde en kort period 2012 (efter DSS) – det enda tillfället jag har behövt ta sömnmedel. Det funkade, även om jag blev seg i huvet dagen efter. Kände mig lite darrig med, men oklart vad det berodde på. Jag sov i alla fall, och bara ett par veckor efter det så började det vända. Nu har jag sovit två nätter helt utan tabletter. Första natten sov jag jättebra, var lite trött efter examinerande-delen. Natten till idag var det lite sämre, men inte pga. ångest och oro (hög puls) – utan mer vanliga saker, låg och tänkte på allt skoljobb jag har framför mig.
Som tur är har jag haft bra stöd – från både familj, vänner, min handledare på praktiken och VC. Annars hade det inte gått, åtminstone inte så snabbt. Så just nu känner jag – förutom lite stress över det jag måste jobba med i skolan – bara glädje och tacksamhet. Och den känslan är inte dum, inte dum alls… som sagt, det är tidiga dagar ännu och man ska inte ropa hej förrän man är över ån – men, det är en bra början i alla fall.
